Det är så typiskt, tänker jag. En man får ångest, men i stället för att skaffa recept på antidepp som vi andra flyr han till de jämtländska skogarna. Inte bara i någon vecka, nej, i fyra år lever han ensam i en tältkåta, genom alla årstider, för att fördriva sina demoner. Och så bjuds han in att sommarprata under epitetet ”samtidspredikant”.
Men det blir svårt att vara cynisk när vi dimper ner i Markus Torgebys skogsglänta och han på avväpnande göteborgska berättar om dagen då en älg stack in huvudet genom tältöppningen. Han låter oss stanna upp och förundras litegrann, innan han tar oss vidare till barndomens Öckerö.
Där är Markus nio år och hans unga mor gråter. Med hjälp av familjens läkarbok har hon just förstått att hon drabbats av multipel skleros.
I deras religiösa hem är den gemensamma aftonbönen ett stående inslag, men snart kan modern inte längre ta sig uppför trappan till barnens sovrum. Markus får be sin aftonbön ensam. Han är rädd för att han med sina tvivel och tillkortakommanden ska hindra sin mamma från att bli helad. Och han är rädd för djävulen.
Torgeby lotsar oss sedan vidare genom sitt liv, via elitlöpningen som blir hans sätt att kontrollera tillvaron, fram tills han pressat sig så hårt att kroppen börjar klappa ihop och han panikslaget tror att moderns sjukdom även drabbat honom. När ångesten inte längre går att betvinga sätter han alltså sitt sista hopp till skogen.
Det är där som samtidspredikant Torgeby finner sitt evangelium. Liksom älgen i tältöppningen korsat en gräns mellan människans domäner och djurens börjar han ana hur skiljelinjerna mellan det själsliga och det kroppsliga suddas ut. Han påminns om vår flyktigt meningsfulla plats i naturens eviga kretslopp.
Markus Torgeby verkar därmed ha rört sig från sin kristna barnatro till en sekulär andlighet. Jag hade gärna hört mer om hans känslor kring övergången, men i stället får jag väl slå mig ner på en stubbe, ta ett djupt andetag och invänta upplysningen i skogens heliga katedral.
Erik Ohlsson: Omar Alshogre beskriver fängelsets fasor
Jonas Fröberg: Finansdoldisen Lars Förberg kommer ut med djup och stil
Hanna Jakobson: Åsa Romson tycker att politiken är frustrerande långsam
