Lyrik
Johanna Larsson
”Bokstavstro”
Ellerströms, 127 sidor
John Chau dog med bibelorden fradgande ur munnen. I november 2018 dödades den kristne missionären på North Sentinel Island av den ursprungsbefolkning som lever där, isolerad från yttervärlden i en paleolitisk tid. Efter flera försök att mot lagen upprätta kontakt med sentineleserna, och sprida budskapet om Jesus, fick den lokala stammen nog och tog livet av John Chau, antagligen med pilbågar. De begravde honom på stranden och inga försök har gjorts att hämta kroppen. Han blev 26.
Chau är centralfigur i Johanna Larssons debutbok ”Bokstavstro”. Det är en diktsvit med sju kapitel, där vart och ett inleds med olika versioner av översatta partier ur framför allt Nya testamentet. Matteus 28:19 radas till exempel upp i åtta olika varianter, från det grekiska originalet via latinets tolkning, Luthers Bibel och Gustav Vasas, och fram till senare engelska. Citatet lyder, i 1917 års svenska översättning: ”Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar”.
”Bokstavstro” handlar alltså om spridandet av ord. I första hand Guds ord, spridda både i betydelsen översatta och mer konkret i geografisk, andlig bemärkelse. Redan i det korta Matt 28:19 understryks det problematiska med översättningar. ”Alla folk”? Eller som i en engelsk variant från 1968, ”alla raser”? Eller i en internationell version från 1973, ”alla nationer”?
Det spelar en inte obetydlig roll, eftersom detta är den så kallade missionsbefallningen, om vilken Larsson skriver:
en liten textflisa
praktiskt taget aldrig omnämnd av kyrkofäderna
praktiskt taget aldrig omnämnd av någon alls innan femtonhundratalet
blev själva navet i det världsvida virrvarr av missionärer som spred
glada budskap till jordens yttersta gräns
Och denna perverterade flisa var alltså också ytterst ansvarig för det som John Chau antagligen skulle kalla för martyrskap.
Johanna Larsson närmar sig Ordet, dess funktioner, ur olika perspektiv. Hon reser med missionsbefallningens historia och i John Chaus biografi. Hon diskuterar översättning över huvud taget och avtäcker dess otaliga problem med goda exempel, såsom mangoexemplet.
Bibeln är ju full av oliver. Hur översätter man det till den stora omvärld där oliven är okänd eller av mycket marginell betydelse? Man kan låta oliven vara oliv i all exotisk obegriplighet. Man kan försöka hitta en lokal motsvarighet och landa i att översätta till mango. Eller man kan försöka ta en genväg och bara kalla fenomenet för stenfrukt.
Jag vilar i denna boks trygga famn och i Larssons genomgrunnade läsefrukter, som är många. Det är en fantastisk prestation, att samla så åldrigt komplicerade språkfilosofiska diskussioner – ett område som redan är grundligen genomsökt av andra tänkare – till en klarsynt och lyriskt rik text som gärna närmar sig essäistiken när det känns påkallat. Hennes tilltal påminner där ofta om en Annie Dillards, och det är dyrt beröm.
En annan skugglik närvaro i ”Bokstavstro” är förstås sentineleserna. Man måste förakta John Chau, som fylld av pösig självgodhet hotade att sprida dödliga sjukdomar till den isolerade stammen. Men hur är det med Bibelordet, det skrivna språket? Är det kanske minst lika vanskligt att sprida det i en av allt att döma välfungerande befolkning?
Babels torn dyker upp som den givna referensen i ”Bokstavstro”. Paradoxalt nog tycks ju Gud här vilja skilja människor åt med språkförbistringens hjälp. Så är det då inte en förbrytelse att översätta och missionera? Är det verkligen en god sak att alla talar samma språk, får samma instruktioner, samma order, samma världsbild? Språket är ett virus, menade en gång författaren William S Burroughs, och den insikten verkar understrykas för var dag med ett blixtsnabbt, sömnlöst, smittsamt internet.
Johanna Larsson problematiserar som så många före henne skriftens historia som ”en historia om kontroll och fixering”:
vasstråets märke i den mjuka leran var
gjutformen som omstöpte medvetandet
som formade en ny människa
djupt präglad av abstraktion
Larsson använder sig flitigt av komparativ socialantropologi och lacansk analys när hon trevar längs kommunikationens baksidor – muntliga och skriftliga. Och hon listar samtliga de tvåhundra ord som är gemensamma för hela mänskligheten. Listan börjar med ”regn, sjö, frukt, frö, tand, väg, hand”… Hon skriver: ”jag vill ge listan till john men vad / låter sig sägas med tvåhundra ord”.
Sammantaget är ”Bokstavstro” årets mest imponerande lyrikdebut, nej lyrikbok, nej bok över huvud taget. Man får vara noga med orden.
John Chau tilldelades 2018 års Darwinpris. Det är ett pris som spydigt förlänas en person som har gjort den mänskliga evolutionen en tjänst genom att befria den från defekta gener.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
