Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

I början av oktober skulle Robbie Williams ha släppt albumet ”Britpop”, men sköt upp släppet till februari nästa år. Möjligen för att få draghjälp av pjäsen ”The battle” som då har premiär i Birmingham. John Nivens nyskrivna komedi handlar om rivaliteten mellan britpopens giganter Oasis och Blur sommaren 1995 – samma år som Williams lämnade pojkbandet Take That och festade loss med Oasis på Glastonburyfestivalen.

På den tiden var det grabbkultur och träningströjor för hela slanten. Om man så vill också en medialt upphaussad klasskonflikt mellan konstskolekillar från Londontrakten och arbetargrabbar från Manchester. Men då som nu stod den verkliga striden kanske främst mellan amerikansk och brittisk popmusik. När musikpressen på nittiotalet gjorde britpopband till omslagsnamn i rakt nedstigande led från sextiotalets British Invasion-våg, var det ju en reaktion mot den amerikanska grungens dominans.

Tidigare i år rapporterade BBC i sin tur om ett trendbrott: inte en enda brittisk artist lyckades ta sig in på listorna med de tio mest sålda singlarna och albumen i världen 2024. Albumlistan toppades istället av tre amerikaner (Taylor Swift, Billie Eilish och Sabrina Carpenter). Men allt uppmärksamhetskapital kan inte mätas i listplaceringar. Och om fjolåret – tack vare brittiska Charli XCX – kom att förknippas med trenden ”Brat summer”, blev sommaren 2025 en ännu mer bokstavlig ”brittsommar” när Oasis återförening fick folk att vallfärda till Storbritannien. Redan i juni gjorde dessutom Pulp comeback med albumet ”More”.

Även andra gamla britpopartister har fortsatt släppa skivor under hösten. När The Charlatans nu sällar sig till skaran av vitala veteraner med utmärkta albumet ”We are love” säger titeln något om genrens rötter i sextiotalets hedonistiska ”Swinging London” och – via ”Madchester” – nittiotalets rejvkultur. Sångaren Tim Burgess har talat om skivinspelningen i termer av det (musik)filosofiska begreppet ”hauntology”. Att låta sig hemsökas av det förflutna är typiskt för vår tids längtan efter det förgångnas framtidstro. Men det viktigaste är ändå att The Charlatans svänger som om det i alla fall nästan vore 1995.

Ur britpopens kommersiella genomslag föddes det bredare fenomenet Cool Britannia som boostade det brittiska självförtroendet med alltifrån fotbollsframgångar till girl power. I samma veva transformerades ”Union Jack” från ful nationalistisk symbol till någonting trendigt på såväl Geri ”Ginger Spice” Halliwells klänning som Noel Gallaghers gitarr. Då kunde man tala om patriotisk optimism. Men i dag präglas nationens tillstånd snarare av populistisk pessimism och högerextremistisk flaggfanatism.

Ett band som Suede vände sig emellertid snabbt emot det britpopbrittiska med ett mer europeiskt uttryck. ”From Heathrow to Hounslow, from the Eastern bloc to France”, sjöng Brett Anderson redan på b-sidan ”Europe is our playground” 1996. Den kontinentala samhörighetskänslan är intakt på spåret ”Dancing with the europeans” från senaste skivan ”Antidepressants” som släpptes i september. I ett land där nära hälften känner sig ofrivilligt avskurna från den europeiska gemenskapen är det knappast oväsentligt.

Att britpopen fått en renässans trettio år efter sin storhetstid sammanfaller lägligt med att Storbritannien, i och med turerna kring den amerikanska presidenten Donald Trumps utrikespolitik, åter tvingas axla ett större ansvar på världsscenen. Inte heller denna gång är marknaden sen att haka på med lanseringen av ”Cool Britannia 2.0”. Samtidigt sätter brexit krokben för den musikaliska återväxten. Enligt årets siffror från organisationen Best for Britain är antalet brittiska artister som spelar på europeiska musikfestivaler 26 procent lägre än perioden 2017–2019, innan man lämnade EU. Konsekvenserna av byråkratiskt krångel uppges fortsättningsvis vara störst för brittiska band som i dag befinner sig på gräsrotsnivå.

Lättare är det för redan etablerade namn, där Oasis nu påbörjat sitt ärevarv med världsturné. I en mexikansk videointervju lovordade till och med Blurs Damon Albarn nyligen sina forna ärkerivaler för ha fått den länge borträknade britpopen att åter kännas som ”den största grejen på jorden”.

Läs mer om musik och fler texter av Johanna Paulsson.

Få mer kultur med våra nyhetsbrev

• Intro – håll koll på det senaste i musikvärlden.
• På scen – håll koll på teater, dans och ståupp.
• DN Kultur – det bästa från Kulturredaktionen.

Här kan du registrera dig för att få dina favoriter av DN:s olika nyhetsbrev.

Share.
Exit mobile version