”Kan en robot skriva en symfoni eller förvandla en kanvas till ett vackert konstverk?”. Will Smith ställer frågan i filmen ”I, Robot” från 2004, varpå den tilltalade roboten replikerar: ”Kan du?”. De flesta av oss får nog ödmjukt svara nej på den frågan. Men det hindrar inte fler och fler från att försöka i takt med att kompositionsverktygen blir mer lättillgängliga. Jag kommer att tänka på det här när jag funderar över hur den postklassiska genren har utvecklats under 2000-talet. Eller rättare sagt inte utvecklats alls.
Termen postklassiskt brukar inom musiken användas om ett sound som flyter fritt i gränslandet mellan konstmusik, pop och elektroniskt. Det var nytänkande och fräscht för tjugo år sedan, med förgrundsfigurer som Sverigeaktuella Max Richter och islänningen Jóhann Jóhannsson. Men med tiden har uttrycket blivit allt mer urvattnat och förknippat med förstrött plinkande pianoklanger eller täta stråkmattor som verkar tilltala generation Z.
Tack vare internetfenomenet dark academia blev den här typen av melankolisk och romantiskt skimrande musik ett särskilt populärt soundtrack under pandemin och kombinerades med bilder av anrika universitetsmiljöer, bibliotek och marmorbyster. Större skivbolag och strömningstjänster var inte sena att haka på med egna spellistor för att kränga postklassisk crossovermusik, där den ena artisten är nästintill omöjlig att skilja från den andra.
Här återfinns exempelvis den flygelfingrande holländaren Joep Beving som var osannolikt populär redan kring 2017 och fick kontrakt med anrika Deutsche Grammophon. Hans senaste skiva från i somras bär titeln ”Vision of contentment”, där musiken är själva definitionen av en ambitionslös belåtenhet. Albumet är mixat av Nils Frahm, en annan populär postklassisk figur med fäbless för filtdämpade pianoatmosfärer som ändå hittat något mer eget i kombination med klubbmusik.
Även svenska Per Störby Jutbring har en förkärlek för kulissartat stämningsskapande texturer att vila i. De känns typiska för en snubbe som gjort sig ett namn som kompositör av film- och seriemusik. Men som sådana är styckena på nya albumet ”Tenants of misty mansion (according to the landlord)” (HOOB Records) tämligen generiska. En vanlig missuppfattning tycks vara att meriterade musiker – här Malvakvartetten och folk från landets symfoniorkestrar – per automatik gör musiken mer substansrik och genuin.
Tonsättaren hymlar inte heller med att han använt sig av AI för att skapa videor till skivans singlar, exempelvis i viktoriansk herrgårdsmiljö som för tankarna till nämnda dark academia-mystik. Om Störby Jutbring sagt att han hade skapat musiken med hjälp av samma teknik skulle jag inte bli förvånad. Och frågan är om det egentligen spelar så stor roll. Generativ AI kräver åtminstone ännu så länge mänsklig agens. Någon måste göra valen och skriva prompten.
Dessutom tränas AI på redan existerande musik och resultatet som kommer ut hänger på det som matats in. I bredare användarsammanhang tenderar uttrycket att bli väldigt pastischartat. Men i tonsättarvärlden intresserar sig allt fler på allvar för vad som händer när artificiell intelligens möter mänsklig kreativitet.
När den musikkunnige kemisten Lejaren Hiller och hans kollega Leonard Isaacson redan 1956 experimenterade fram ”Illiac suite”, på en fem ton tung superdator, låg tanken om att tona ner den enskilda tonsättarens roll i tiden. Duons svit för stråkkvartett brukar betraktas som den första AI-kompositionen och består av en serie om fyra experiment, där den datorgenererade musiken blir allt mer komplex för varje sats.
Det mest akuta problemet ur konstnärlig synvinkel är med andra ord inte att maskinerna blir smartare än människan, utan att människan tillåter sig att bli dummare än maskinerna.
Tanken om oförutsägbarhet och möjligheten att överraska sig själv präglar även den nutida tyska tonsättaren Johannes Motschmanns album ”AION” (Berlin Classics/Naxos). Där får en AI-modell, som tränats på hans egna verk, både skriva ny musik i stunden och samspela live med en ensemble. I ett professionellt sammanhang kan tekniken bli en intressant parameter oavsett om man väljer att betrakta AI som ett nytt verktyg eller som medskapare.
Samtidigt riskerar förståelsen för allt det hantverkskunnande som i dag ligger bakom AI-komposition på sikt att försvinna. AI förutspås bland annat ta över sådant som arrangering och orkestrering, mer mekaniska uppgifter som kan vara nödvändiga yrkeskunskaper för en tonsättare att tillgodogöra sig. Det mest akuta problemet ur konstnärlig synvinkel är med andra ord inte att maskinerna blir smartare än människan, utan att människan tillåter sig att bli dummare än maskinerna. Det är därför postklassiskt skval än så länge provocerar mer än AI.
Läs mer:
Kändisar i upprop mot AI: ”Ett orättvist hot”
Olof Wallbergs AI-rädsla blir discomusik
Läs fler texter av Johanna Paulsson och alla texter om musik
