Döden kommer alltid när man minst anar det, även om man borde vara förberedd. I fjol meddelade Nitzer Ebbs frontman Douglas McCarthy att han efter åratal av alkoholmissbruk drabbats av skrumplever och tvingats lägga turnerandet på hyllan för återhämtning. Parallellt har bandkollegan och barndomsvännen Bon Harris greppat mikrofonen och fortsatt flänga runt på vägarna. Men det går inte att komma ifrån att en viktig komponent – McCarthys ikoniska röst – nu för alltid saknas i Nitzer Ebb-maskineriet.
Tillsammans med tyska duon DAF (Deutsch Amerikanische Freundschaft) blev britterna stilbildande inom den hårda synthgenren EBM, electronic body music. Leken med totalitära symboler – kugghjul, stjärna och hammare – tolkades i termer av såväl fascismflörtar som arbetarromantik i sviterna av Thatcher-erans grasserande gruvstrejker. McCarthys pappa var för övrigt metallarbetaren som lärde sonen att lyssna på både klassisk musik av Edward Elgar och jazzsångerskan Ella Fitzgerald.
Nitzer Ebb blev synonyma med militär estetik och musikalisk upptrappning under kalla krigets sista skälvande år. Men synth, stål och sexualitet visade sig vara en slitstark legering. Debutalbumet ”That total age” är fortfarande en svåröverträffad exercis i svettig dansdisciplin. Inte minst tack vare McCarthys uppkäftiga gastande om muskler och hat. Eller mässandet om ”Hearts and minds” på uppföljaren ”Belief” i linje med mer suggestiv militärlogik.
Som förband under Depeche Modes ”Music for the masses”-turné spelade Nitzer Ebb 1988 på bland annat Isstadion i Stockholm och nådde en större publik. Med sitt fräna sound skickade bandet också impulser till andra genrer, däribland technon på andra sidan Atlanten, i Detroit. Samtidigt fångade de upp intrycken som kom tillbaka i sin egen musik under parollen ”international funk aggression”.
Medan Nitzer Ebb under drygt tio år låg i träda slog sig McCarthy ihop med den franske technoproducenten Terence Fixmer och gav ut två album under namnet Fixmer/McCarthy. Men det är förstås främst som hypnotisk sångare i Nitzer Ebb han kommer att bli ihågkommen, på senare år med en framtoning av aggressiv elegans som klädde honom väl.
Nu sörjer synthscenen en av sina absolut coolaste och mest stringenta frontmän. Åttiotalets provokativa koppel och ridbyxor var sedan länge utbytta mot kostym och pilotbrillor. Den halvgrungeiga perioden på 90-talet, då McCarthy lät håret växa på omslaget till fjärde plattan ”Ebbhead”, har förträngts av de flesta utom en av mina vänner som efter 40 åter anammade en snarlik frisyr och fortsätter att vårda ungdomsminnet ömt.
Den internationellt framväxande industrimusiken lät klangligt hård och konfrontativ, fjärran den samtida synthpopens mjuka melodier. Framför allt var soundet en provokativ motpol till musikindustrin, men på 2020-talet har bodybasen till och med letat sig in i hitfabrikens Billboardsammanhang tack vare producenten Oscar Holter. Varken svenska electropunkaren Rein eller franska Gesaffelstein hade låtit som det gör utan EBM-genrens pionjärer och Nitzer Ebb har på senare år fått allt mer kredd i klubbkretsar.
”Isn’t it funny how your body works”, domderade Douglas McCarthy över ett stålhamrat beat i mitten av åttiotalet. Morgonen den 11 juni slutade hans egen kropp fungera. Han blev 58 år gammal.
Läs alla texter om musik här
