Under sommaren dyker den upp i mitt Facebookflöde, årets OS-maskot i form av en glad liten mössa med spinkiga ben. Paralympics, som drar igång den 28 augusti, har en egen variant med en benprotes à la ”Blade runner”. Denna figur, Phryge, är faktiskt den första Paralympicsmaskoten med en synlig funktionsnedsättning sedan trollet Sondre med amputerat ben i Lillehammer vintern 1994. Så förbisedd har frågan om representation varit även i ett sammanhang som definieras av själva tanken om inkludering.
Men så var Paralympics från början främst en angelägenhet för krigsinvalider. När förlagan, de så kallade Stoke Mandeville Games, arrangerades 1948 var de tävlande ryggmärgsskadade stridspiloter. Med tiden blev spelen en internationell angelägen, öppen för civila deltagare med olika rörelsehinder. Men blinda och amputerade atleter samt idrottare med cerebral pares fick vänta ända till 1976 respektive 1980.
Paralympics historia skvallrar ofrivilligt om synen på människor med medfödda funktionsnedsättningar. Vanföreanstalter och senare särskilda skolhem var en realitet i Sverige långt in på 1970-talet. Om dessa institutioner, där människor med olika slags funktionshinder stuvades undan, handlar Margareta Perssons nya bok ”Lämna bort barnet och glöm. Om barnen med funktionsnedsättningar när välfärdssamhället byggdes” (Hjalmarson & Högberg).
En del föräldrar lydde läkarexpertisens råd, lämnade bort sina barn och förträngde. Andra gav sig inte. En kvinna, född 1961 med ryggmärgsbråck, vittnar om hur hennes förtvivlade föräldrar till slut kidnappade sitt eget barn från spädbarnshemmet på Norrbacka när de upptäckte att gipset skurit in i hennes ben. ”Ni är som ett SS-garde”, sa hennes mamma till personalen som kom springande. Lika skrämmande är historierna om hur många, i synnerhet neurosedynskadade, länge påtvingades protester som skavde och snarare var ett hinder än ett hjälpmedel. I vissa fall gjordes till och med ytterligare amputationer för att proteserna skulle passa bättre.
Margareta Persson betonar vikten av stöd till föräldrar vars barn i dag växer upp med funktionsnedsättningar. Och naturligtvis till de tidigare drabbade som nu är vuxna och i många fall bävar inför framtida institutionsvård på äldreboende. Därtill behövs en ursäkt från staten för de separationer som ofta gjordes redan i samband med förlossningen. Det finns en poäng i att, som Persson, betrakta den här frågan i ett bredare perspektiv med paralleller till tvångssteriliseringar och assimileringspolitik i rasbiologins kölvatten.
Framstegen på funktionsrättsfronten är något man hela tiden behöver slå vakt om. Inte minst när kommuner knaprar på LSS-timmar. Men även i fråga om attityder i samhället i stort. I dagens debatt hörs oftare röster om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och adhd. Det är naturligtvis viktigt och bra, men verkar ske på bekostnad av den grupp som står inför rent fysiska svårigheter och som inte passar in i mallen för hur en kropp förväntas se ut.
Populärkulturen kan, liksom sporten, göra mycket för att minska stigmatiseringen kring olika fysiska funktionsnedsättningar (eller variationer) och britterna ligger i framkant. 90-talisterna Melissa Johns och Rhiannon Clements syns i SVT-sända serierna ”Grantchester” och ”Ett fall för Vera”, där man inte gjort någon som helst grej av att de sedan födseln saknar höger respektive vänster underarm.
Skådespeleri handlar trots allt mer om hur man förmedlar en historia. Melissa Johns hade precis avslutat sin teaterutbildning 2012, då OS arrangerades i London, när hon fick sitt första jobb i pjäsen ”The prize” om hur olympiska och paralympiska idrottare förberedde sig inför spelen. Alla utgick från att hon, med funktionshinder, skulle spela paralympier, men castingteamet gav henne istället möjlighet att gestalta enbart olympiska rollfigurer.
Den frygiska mössan – som alltså ligger till grund för Paralympics maskot – fick ett uppsving som frihetssymbol under den franska revolutionen och är sedermera känd från både barrikaderna och smurfarna. Under de stundande sommarspelen blir den också en påminnelse om alla kroppars rätt till fysisk rörelsefrihet.
