Johanne Lykke Naderehvandi: ”Det är spöklikt att vara kvinna i ett patriarkat”

Johanne Lykke Naderehvandi rör sig vant i Malmö stadsteaters lokaler. Här är författaren delvis uppvuxen, med pappa teaterdirektören och regissören Staffan Valdemar Holm och mamma scenografen Bente Lykke Møller.

Under många år var föräldrarnas arbetsplats också ett andra hem för henne. Det är alltså logiskt att vi träffas här, för att prata om nya romanen ”Rök och speglar”.

Huvudpersonen Bernarda har också vuxit upp som teaterbarn i Malmö. Hon bor kvar i staden med sin dotter Paloma och arbetar på teaterns dekorateljé. Men traumatiska händelser gör sig påminda när ett spöke börjar visa sig för Bernarda i lägenheten vid Möllevångstorget. Det är spöket efter döda vännen Asta, som tillsammans med sin bror och skådespelarmamma gasades ihjäl på julafton tjugofem år tidigare.

Boken utvecklar sig till en berättelse om teaterns väsen, men också till en spökroman.

– På sätt och vis är det min första bok. En bok som jag vetat att jag kommer att behöva skriva, men som jag inte kunde skriva när jag debuterade.

”Rök och speglar” är alltså inte Johanne Lykke Naderehvandis första, utan fjärde, bok sedan 2017 års debut ”Natten som föregick denna dag”. Senast, 2023, kom ”Röd sol”. Hon menar att något behövde hända i arbetsprocessen.

– Som det gamla teaterbarn jag är så har jag alltid jobbat mycket med förklädnad. Det gör jag också här. Men jag antar att det också blir ett svar på tidens begär efter verklighet, efter realism – som för mig är sci-fi. Det behöver vara svårt på ett nytt sätt varje gång.

Hur kommer det sig att det gick nu?

– Jag tror att jag har behövt bli tillräckligt gammal. Ha tillräckligt mycket avstånd för att kunna lita på mitt eget omdöme, för att jag ska kunna dissekera teatern eller hålla på med teaterfamiljen, utan att det aktiverar något som är privat.

”Rök och speglar” utspelar sig i ett igenkännligt Malmö, eller egentligen i två olika – ett 1999, ett i nutid. Hon menar att det var dags att låna från eller leka med den egna biografin, utan att för den sakens skull återge en faktisk verklighet.

– Det var inte ”nu ska jag skildra Malmö”, utan mer ”nu döper jag den här platsen som är en inre plats”, och så ser jag vad det ordet kallar in. Jag säger besvärjelsen ”Malmö”, jag säger besvärjelsen ”1999” – vad hämtar språket då in som jag kan sätta i arbete?

– Jag älskar Malmö, jag tycker det är en missförstådd plats. Det var lockande att skriva om ett Malmö som är laddat, som i ögonblick kanske är gotiskt, men också om det Malmö som vi lever i, som är grått och där det alltid är motvind, säger hon.

I boken går att läsa: ”Nu stiger vintersolen över Malmö. Mot sin vilja”. Det är verkligen så sant.

– Det är så det ligger till här. De här orden och de här kulisserna väckte en sådan ömhet. Och det har varit väldigt fint att få besöka 1999 igen, och minnas att allting har hänt förut i någon bemärkelse.

Lykke Naderehvandi, född 1987, minns en tid som präglades av att vara ”nära slutet”, mycket på grund av rädslan för ”millenniebuggen”.

– Det var första gången som det rådde någon slags konspirationsteoretisk konsensus om att jorden kommer att gå under. Jag minns känslan vid årsskiftet, hur man tittade ut över världen och bara: ”Vad sjukt, det hände ingenting?”.

I dag, menar hon, är undergången närvarande på ett annat sätt.

– För mig finns det en spegling mellan den tiden och i dag, där bilden av undergången är mycket mer brutal. På den tiden var det mer att jorden skulle slukas, aliens och ”Arkiv X” – nu är det mer som att jorden ska brinna upp. Ond bråd död.

Vi återvänder till barndomen. Hennes egen men också Bernardas.

– Jag vet inte hur det är att ha en annan barndom. Den avviker absolut från andra barndomar, jag vill inte säga vanliga eller normala barndomar för man behöver inte spä på den här tidens vanföreställningar om att det finns något som heter ett normalt liv. Men jag förstår ju. Det är inte så många som har varit hemma från skolan med halsfluss och kollat på en extremt mörk repetition av ”Hamlet”.

Hon beskriver sin uppväxt som ”väldigt befolkad”.

– Det finns många vuxna som inte är vårdnadshavare men som är väldigt närvarande, även om de inte är vända mot barnen. Trygghet för mig är: där sitter perukmakaren, nu går sminkösen, här är dramaturgiatet. Att de bara är där. Inte att vi interagerar, utan mer en upplevelse av att vara i ett kollektiv. Jag har inte ett enda minne av att känna mig i vägen, till exempel, och det tror jag är en rätt speciell erfarenhet. Att man på sina föräldrars arbetsplats inte är ett hinder för något.

När Lykke Naderehvandi var fjorton fick hon chansen att praoa på Malmö stadsteater.

– Jag var ett jävligt konstigt barn. Född konstig och blev bara konstigare med tiden. Jag var vansinnig, knäpp. Ett klyschigt teaterbarn, in character, utklädd till prinsessa med magiska krafter. Jag gick till skolan i Malmö på 90-talet i en peruk som var samma frisyr som min riktiga frisyr. Det finns mycket att säga om det.

– Men det här barnet började då praoa här, och fick göra två saker. Det ena var att göra en mustasch på perukmakeriet, en väldigt karaktärsdanande upplevelse, antalet timmar det tog… men sedan fick jag av dramaturgen Stellan Elfriede Jelineks ”Avskedet”. Alltså hennes text om politikern Jörg Haider. Jag läste den och kan ju inte ha förstått någonting men jag minns att det verkligen förändrade mitt liv.

Till stor del var det den politiska dimensionen av Jelineks pjäs som lockade.

– Jag var en passionerad fjortonårig kommunist, så här: ”Fuck Jörg Haider, jävla fascist, han kan dra åt helvete”. Men det förändrade också något att jag såg hur Jelinek kanaliserade ilskan, sorgen och frustrationen i något som inte var helt avläsbart som ett politiskt uttalande, i första hand.

Det framstår som en miljö där vuxna tar en på allvar, inte bara ser en som ett barn.

– Precis, exakt. Men sedan är teatern också väldigt upptagen av barnet.

Som läsare av ”Rök och speglar” kan man uppleva att vännen Astas spöke blir verkligare när även huvudpersonens dotter Paloma ser henne. Och det finns fler exempel i boken på barnet som vittne – den som vet vad som egentligen sker.

– Jag planerade inte att skriva en spökroman. Men det är så här det måste sägas för mig, det är så det är sant för mig. Kanske också för att det man behöver berätta inte alltid är det man tror att man behöver berätta.

Också detta är något hon kopplar till teaterns metod.

– Vad händer om vi tar all död och smärta och alla jävla demagoger som finns därute och ställer dem på scenen i sammetsbyxor och kråsskjorta? Då blir de ännu mer akut synliga för oss, för att det inte är en fotografisk kopia.

På ett ställe i boken träffar Bernarda vännen Naomi på en bar kring Möllan, där huvudpersonen blänger mot ett yngre gäng som har likadana kläder som hon själv hade i samma ålder. Bernarda börjar berätta om hemsökelsen i lägenheten, och efter att ha druckit upp vinet tar hon med Naomi hem för att visa upp spöket. Genom att införliva övernaturliga element i vardagliga Malmösituationer kan det uppstå en slags stillsam, dråplig humor.

– Malmö är också en komisk situation i sig. Man kan inte gå ut på gatan utan att träffa någon man önskar att man aldrig hade sett igen. Scenen från ölkaféet är det enda som är återgivet från verkligheten, när de hade på sig mina gamla kläder. Då vet man att man tillhör en annan tid. Det är något fint, konkret hemsökt över det.

Apropå att använda den egna biografin i fiktion… En författare jag intervjuade en gång beskrev det som att man ”lånar ut sitt skal”.

– För mig är det som dockor, mer. Men ja, jag lånar ut min teaterkostym. Varför håller man på med sitt eget? Det är det man har rätt att hålla på med. Jag är ju expert på de här sakerna.

Diskussionen om autofiktion har präglat tiden då hon gjort författarkarriär.

– Jag gick på Biskops Arnö när ”Myggor och tigrar” kom. Och det är bara… still going strong. Det står ju massa saker här om Bernarda där hon verkligen öser ur mig, som inte har med verkliga grejer att göra men som kan kännas enormt sårbara. Men som inuti litteraturen slutar vara det.

När vi ändå är inne på ”det sanna” kan ju en text också bli mer sann av att ta övernaturliga vägar.

– I vissa böcker med ett feministiskt eller samhällskritiskt stråk, eller som hanterar koloniala rasistiska trauman, som i ”Älskade” av Toni Morrison, krävs det ett övernaturligt inslag för att man ska komma åt traumat.

I ”Rök och speglar” blir traumat det könade våldet mot kvinnor och barn. En klassisk spöktrop, menar Lykke Naderehvandi.

– Man kan säga hur många gånger som helst: ”Ni mördar oss, ni misshandlar oss, vi är rädda”. Det språket konsumeras bara, det blir dött material. Men om man säger: ”Det kom ett spöke, and let me tell you…”

– Övernaturliga element i litteratur är alltid en signal om att någon inte kan prata direkt. Den litterära spökromanen är alltid samhällskritisk. Den handlar alltid om smärtsamma saker i mänsklighetens historia som återkommer i en ny skepnad.

Det dyker upp en tydlig förövare i boken, Astas mammas stalker. Lykke Naderehvandi minns att just stalkers var en vanlig företeelse inom teatervärlden. I boken går att läsa: ”Han har inget vanligt ansikte utan ett sådant man ser på film. Ansiktet hos en äldre skådespelare som en gång varit mycket vacker, men som på grund av sitt depraverade liv till slut har blivit mycket ful.”

Jag upplever också honom som ett spöke, hur du beskriver hans utseende…

– Som en kollaps. Ja. Det var först när boken hade skickats till tryck som jag tänkte att han också är en hemsökelse på något sätt. Men han är också bara ”Mannen”. Han är ansiktslös, vi får inte riktigt veta något om honom. Det som också gör honom till ett spöke är att han helt konkret är där men att ingen ingriper. Det är en spöklik upplevelse. Och det är spöklikt att vara kvinna i ett patriarkat.

Trots allt det mörka framstår ”Rök och speglar” som en kärleksförklaring till teatern.

– Jag hade hoppats att det skulle bli så. Det finns en massa komplicerade saker med att växa upp där. Men teatern har gett mig redskapen för att kunna bli författare. Jag söker mig till teatermänniskor. Det är mitt folk.

– Varför accepterar Bernarda rätt snabbt att hon ser ett spöke? Jo, hon är uppvuxen bland illusioner. Om man har sett väldigt mycket teater har man också en stor mängd bevis på att världen är större än vad vi tror. Jag är inte hemsökt, men om det dök upp ett spöke skulle jag inte i första hand ha ringt vården. Jag hade reagerat mer i stil med: ”Okej, nu är vi här. Vad gör vi då?”

Hon skrattar och påpekar att det inte hade gått att skriva en spökbok och vara raljant.

– Om det kommer en människa till mig och säger ”jag såg ett spöke”, vem är jag att påstå att det inte har hänt? Det är ju vansinnigt och oempatiskt. Och det är skamset att ha sett ett spöke. De flesta skryter ju inte med det. Då får man försöka skapa plats för upplevelsen av att vara mellan himmel och jord.

Läs fler texter av DN:s Gabriel Zetterström här, och mer av DN:s litteraturbevakning här