Det är skärtorsdagen 1993, någonstans i Skåne. Jag står och ser upp mot himlen. Mina kinder är rödmålade och över håret har jag ett limegrönt bomullshuckle. Jag har sammetsklänningen på mig, den med påsydda speglar i miniatyr, därtill randiga strumpbyxor och vinterkängor med snörning. Kvasten i ena handen och korgen i den andra. Jag är beredd. Snart kommer de och hämtar mig. Det vet jag.
Jag brydde mig inte det minsta om påskgodiset det året, trots att jag på den tiden älskade allt som var sött. Jag brydde mig bara om häxorna, besatt av tanken på att de skulle hämta upp mig på väg till Blåkulla. En liksom rusig känsla, i höjd med hjärtat, av att vad som helst kunde hända. Jag minns den flickiga övertygelsen om att jag stod i direktkontakt med häxornas krets, att jag var förbunden till den med osynliga trådar. Om jag blundade kunde jag se dem framför mig, där de flög högt över de sydskånska sandskogarna. De spejade nedåt, från sin plats i himlen, på jakt efter en specifik flicka i limegrönt huckle.
Av någon anledning förstod jag redan som sjuårig påskkärring att de fiktiva häxorna och de verkliga häxorna var två vitt skilda saker. I mitt inre Blåkulla pågick inga djävulsdanser, för där fanns inte ens någon djävul. Man samlades runt en eld med kvastar i händerna. Man åt sötsaker och dansade i ring. Man kanske skvallrade lite, drog några gränslösa skämt. Jag hörde dem alltid skratta, men inte som häxorna på film, som alltid hade samma gälla och liksom artificiella skratt, utan stort och rungande, som om de inte skämdes för någonting, allra minst sig själva.
När man väl klivit in i häxornas krets kliver man ogärna ut. I tonåren, när min barnsliga och näpna häxpraktik hade ersatts av en annan, mycket mer hemlig och svårmodig version, minns jag hur jag på skärtorsdagen stod i samma sandskog med ansiktet vänt uppåt, mot häxhimlen, och liksom blev skogen.
Jag tände svarta stearinljus och la ut mina värdefulla men lite äckliga skatter på en pappersservett i mossan. Drack kallnat örtte som smakade järn och bar en silverberlock, som jag själv hade förtrollat, i en kedja runt halsen. Jag hade en mexikansk tvål som enligt den lilla medföljande lappen skulle kunna få vem som helst att bli kär i en. Jag gnuggade tvålen mellan händerna, tills ett stort rosa lödder fyllde hela hinken jag hade ställt i sanden vid mina fötter. Och så sa jag någon killes namn tre gånger, rakt ut i vårnatten.
Så, vem är då häxan? Som tonåring hade jag svarat att häxan är Elfriede Jelinek som kastar en förbannelse över Jörg Haider från något österrikiskt berg. Att häxan är Lauryn Hill, svept i ceriserosa fuskpäls och försedd med magiska krafter – en överjordisk förmåga att hålla en hel konsertpublik i sin kupade hand. Jag hade svarat att häxan är Rainer Maria Rilke, besvärjelsernas mästare och rosornas förvaltare, han som kan prata med änglar.
Numera tänker jag att häxan är en dubbelnatur, ett slags janusansikte, eftersom ordet rymmer två motstridiga definitioner på samma gång. Å ena sidan är häxan en position i en maktstruktur: Häxan är den vars rättigheter inskränks och vars frihet decimeras – den som bränns på bål till allmän beskådan. Alla barn som sätts i fängelse. Alla transpersoner. Alla som förföljs på grund av sin religion, sina kroppar, sin kultur. Det är de som innehar häxans position i ett samhälle som är ruttet. Å andra sidan är häxan ett motgift mot just den sortens systematiska våld och statligt sanktionerade orättvisa. Hon är motståndet förkroppsligat.
Jag tänker på henne som bild för kollektivet och den kosmiska rättvisan, för mystik och praktisk kunskap, för de falska dikotomiernas upplösning. Häxan är en rusig vägran att underkasta sig världens destruktiva ordning. Häxan är den som anordnar bokklubbsmöten för att läsa förbjudna böcker. Den som samlar medicinalväxter i skogen och förvaltar bortglömd kunskap. Den som utför aborter där aborter har illegaliserats.
Den sista så kallade häxan som brändes på bål, åtminstone i en engelskspråkig kontext, var den förslavade kvinnan Sarah Bassett som mördades i Bermuda 1730. Brottet hon anklagades för var ett mordförsök på två slavägare och en förslavad kvinna som bodde under deras tak.
Bassett hade enligt rättegångsdokumenten, som man förstås måste ta med en stor nypa salt, försökt förgifta slavägarna med hjälp av ett extrakt från det extremt giftiga manchineelträdet, vars frukter kallas för ”det lilla dödsäpplet”, samma träd vars mjölkvita sav sägs ha använts av den karibiska ursprungsbefolkningen i kampen mot de spanska kolonialherrarna.
Sally Bassett är fortfarande, så här snart trehundra år senare, en symbol för antikolonialt motstånd: en revolutionär häxa. Enligt sägnen växte det, i askan som blev kvar efter att man bränt henne levande, en lysande violett iris. Som om själva naturen ville bestyrka hennes oskuld.
Så, vem är då häxan? Numera skulle jag svara att hon hette Ana Mendieta och föddes i Havanna 1948. I min inre häxcirkel är det hon som är den självklara översteprästinnan, på grund av sitt hisnande och radikala arbete som konstnär, ett arbete som enligt Mendieta själv sprang ur den kosmiska kraft som strömmar ”från insekt till människa, från människa till spöke, från spöke till växt, från växt till galax”. Hos henne är alla gränser utsuddade: kroppen är sand och grönskan är blod och elden är kropp. När jag ser på hennes verk, på filmerna och fotografierna, känns det alltid som att hon avslöjar en hemlighet jag själv aldrig ens skulle våga viska om, som att hon vränger ut världens foder så att jag får se vad som finns inuti, allt det fulaste och allt det vackraste på samma gång.
När hon dog, många decennier för tidigt, åtalades och friades hennes man, den berömde skulptören Carl Andre, för mord. För mig har hennes död alltid framstått som ett slags häxbränning, eftersom jag inte kan bli kvitt en misstanke om att skälet till att ingen rättvisa skipades var att hon intog häxans position. En misstanke om att hennes brist på vördnad för falska regler och hennes förtrogenhet med världens skuggsida placerade henne utanför rättsväsendets domän, som om det könade våldet var en naturgiven konsekvens av ett liv som hennes.
I en aktion på Tate Modern i London år 2016 draperade en grupp aktivister en av Carl Andres skulpturer med en banderoll med orden CARL ANDRE KILLED ANA MENDIETA, innan de ställde sig i en cirkel runt verket. Händerna var rödmålade, vända utåt, mot publiken. En sorts tyst men rasande minnesritual. En häxcirkel åt Ana.
Är du en häxa? ropade en av flickorna i min sons klass över skolgården för några år sedan. Jag minns en glittrande förväntan i hennes blick, som om hon både hoppades och fruktade att jag skulle svara ja. Jag vet inte om det berodde på mitt långa ormlika hår eller om ryktet hade spridits av andra skäl, kanske var ryktesspridaren helt enkelt min egen son.
Tur för mig, tänkte jag, att det inte är 1600-talets Nürnberg vi befinner oss i, för då hade det varit kört för mig – förföljd av en blodtörstig barntribunal på grund av min dystra utstrålning. Ja! ropade jag till svar så att det ekade mot skolbyggnaden. Syns inte det? Och sedan den dagen, det kan jag svära på, så rättar sig flickgruppen i ledet så fort de får syn på mig, som om jag är en auktoritet inom ett mycket respekterat område, en sorts malmöitisk häxdrottning.
Några år senare tittar min dotter och jag på Miyazakifilmen ”Kikis expressbud” och äter påskgodis. Uppe på skärmen sveper Kiki fram över himlen med en svart katt som enda sällskap. Hon letar efter något där nere på jorden, en plats där hon kan slå rot: en egen krets. Mamma, är jag också en liten häxa? frågar min dotter, eftersom jag i hennes värld fortfarande är ett slags orakel och sitter inne på svaret på alla frågor. Absolut, säger jag. Utan tvekan. Och så försvinner hon iväg till sitt rum, jag hör henne rota i lådor.
När hon dyker upp igen ser hon ut som en skogsälva, fast en liksom lite rebellisk variant. En skogsälva fylld till brädden av förstörelselust och subversiva ambitioner, engagerad i någon underjordisk motståndsrörelse för barn. Jag är en liten häxa, säger hon och jag nickar. Hon hämtar hucklet, sträcker sig efter kvasten. Rotar i min sminkväska efter rött till kinderna.
Hon säger det inte högt, men jag misstänker att hon redan har börjat vänta, att hon inom kort kommer att gå ut i trädgården och kasta en blick mot vårhimlen, undra för sig själv om de inte kommer snart.
Läs en intervju med Johanne Lykke Naderehvandi
