I ett öppet brev i tidningen Journalisten, adresserat till Sveriges redaktionschefer, protesterade nyligen 74 journalister, författare och forskare mot den svenska nyhetsrapporteringen om Gaza (21/8).
I brevet kallas Gaza ”den dödligaste platsen för civila i världen” och de som undertecknat pekar på vad de anser är allvarliga brister i den svenska medierapporteringen om det pågående kriget mellan Israel och Hamas.
Brevskrivarna ger medierna underkänt på flera punkter: brist på ansvarsutkrävande av svenska politiker, avsaknad av historisk kontext och bristande källkritik.
”Svenska medier framställer folkmordet i Gaza som ett krig mellan jämlika parter och återger okritiskt propaganda från Israels högerextrema regering”, skriver författaren Burcu Sahin, som är en av de som undertecknat, i ett mejl.
I stället, menar hon, faller ansvaret på studenter, aktivister och författare att påtala exempelvis Sveriges vapenhandel med Israel. Själv har hon bland annat utfört ett sådant arbete inom ramen för det litterära sällskapet Bröd och rosor, som skrivit texter, poesi och debattartiklar om Gaza och arrangerat flera poetiska solidaritetskvällar för Palestina.
Ytterligare en Bröd och rosor-medlem, författaren Balsam Karam, säger att orden förstås är centrala. Med det menar hon inte bara det egna skrivandet, utan att som författare uppmärksamma när nyhetsrapporteringen kan ifrågasättas.
– Vilka ord används? Sådant kan och bör vi ägna oss åt att diskutera och analysera, säger Balsam Karam.
– Jag har enorm respekt för att det som journalist är svårnavigerat. Men det är viktigt att vara extra noggrann med fakta och rapportering. Det är inte bara vad som rapporteras utan även hur. Journalister vet detta, ändå upplever vi att det ofta blir fel.
Sällskapet Bröd och rosor har också tagit initiativ till samarbeten med palestinska författarkollegor i Gaza, på Västbanken och i diasporan, liksom med författare från andra platser i världen. De tror starkt på det litterära ordet och förmågan att förändra via det. Författaren Athena Farrokhzad, som också är medlem i Bröd och rosor, skriver i ett mejl:
”Några av de hårdaste och vackraste dikter som skrivs i världen just nu, skrivs av poeter i Gaza som antingen redan har dödats av Israel eller riskerar att när som helst bli mördade. Det är poesi som berättar om utplåningen av ett folk och som samtidigt förmedlar kärleken till livet och motståndet.”
Nyligen kom författaren Johannes Anyuru ut med poesiboken ”Faktan” (Clandestino Institut), om situationen i Gaza. ”Faktan” baseras på en föreläsning som författaren höll i maj 2024 i den så kallade Gazaparken vid Göteborgs universitet. Materialet till den hämtade han från Sydafrikas anmälan till FN:s internationella domstol som rör ett misstänkt folkmord i Gaza 2023–2024.
Även Johannes Anyuru besvarar frågorna via e-post. Han skriver att tanken egentligen aldrig var att skriva en bok. För honom handlade det snarare om en slags ”folkbildning i sociala medier”. Men en bok blev det. I den vävs de juridiska skrivningarna i Sydafrikas anmälan samman med dikter av palestinska poeter, varav de flesta dödats i bombningarna i Gaza.
”Det här skrivandet har begränsat konstnärligt värde, men jag ville att vissa grundläggande fakta om dödandet som pågår skulle finnas tillgängliga i offentligheten, och liksom vara inskrivna i det språk vi ändå delar med varandra”, kommenterar han.
Att han valde att ta med de palestinska diktarna var för att det trots allt skulle finnas skönhet i boken:
”De där brottstyckena av drömmar och förälskelser och individuell fasa blir kanske en sorts ansikte bland siffrorna”, skriver han.
Johannes Anyuru har också skrivit debattartiklar om den svenska reaktionen på situationen i Gaza. Han säger att responsen från övriga litteratur-Sverige varit positiv. Han har tidigare också påpekat att de som engagerat sig i Gaza här i Sverige inte bara är poeter, utan också ”rasifierade och alltså själva bär på nedärvda berättelser om flykt, krig och rasism” (Etc 10/7).
”Men det finns antagligen röster i litteratur-Sverige som avskyr att jag ger ut en bok med fakta om de här sakerna, men de känner väl på sig att de skulle förlora en debatt om saken just nu, och sitter och väntar, för att kunna dyka upp lite från sidan om ett par år, med en elak recension eller essä.”
På frågan om han önskar att författarkollegorna i Sverige borde agera, svarar han att han inte vill ”diktera vad andra bör skriva”.
”Jag kan inte anklaga någon för deras tystnad, även om jag privat kan känna en häpen sorg över vissa människors oförmåga att säga något alls om alla dessa mördade barn.”
Dessutom, skriver han, har ju många engagerat sig, varit aktiva med texter och arrangemang. Och detta i en litterär miljö som han för närvarande upplever som ”apolitisk”:
”Många samtida romaner sysslar med det intima och lilla livet, det borgerliga livet, och årets poesidebatt handlar, om man gör en dum karikatyr av den, om vilka poeter som besöker vilka fester. Jag tror att många skrivande människor liksom alldeles nyss, av fullt begripliga skäl, vände sig bort från det politiska, och därför har svårt att nu, inför Gaza, hitta ett språk där det är möjligt att tala om den större världen, om krigen och historien, på ett sätt som känns meningsfullt.”
Pia Skagermark är utrikeschef på DN och en del av tidningens redaktionsledning. Hon säger att DN ständigt jobbar med att försöka göra trovärdig och så objektiv journalistik som möjligt.
– Det viktigaste för oss i alla stora komplicerade konflikter är att vara på plats och att möta människor, att göra egna bedömningar och undersökningar. Det kan vara så enkelt som att höra människor prata spontant, vilket är viktigt för en korrespondent. Vi kan inte göra det i Gaza och då blir det en bevakning som inte är fullständig. Så är det tyvärr, säger Pia Skagermark.
Men, lägger hon till, DN arbetar med att få närvaro så ofta det går. Mellanösternkorrespondenten Emma Bouvin och fotografen Paul Hansen har under den senaste veckan lämnat reportage från Israel och Västbanken. DN:s mångårige medarbetare Nathan Shachar bor i och rapporterar från Jerusalem. Utrikesredaktionens arabisktalande medarbetare Saeed Alnahhal arbetar från Stockholm, men är i daglig kontakt med sina upparbetade kontakter inne i Gaza.
– Det är ett sätt att försöka få närvaro. Andra medier arbetar på liknande sätt och gör viktig journalistik. Men den springande punkten är att inga internationella oberoende medier får tillträde till Gaza och att det finns få oberoende källor som vi kan luta oss mot där, säger Pia Skagermark.
Vi har också kritiserat Israel för att de inte släpper in våra reportrar
Även TV4 arbetar med fixare som förser dem med information och i vissa fall även filmat material. TV4:s nyhetschef Fredrick Malmberg säger att det är beklagligt att de måste förlita sig på andrahandsinformation.
– Det är förstås en jättebrist att vi inte kan rapportera direkt om det lidande som pågår i Gaza. Det är ett problem vi delar med alla mediebolag, säger han.
TV4:s Terese Cristiansson har länge bevakat Mellanöstern som korrespondent och reporter.
– Hon har upparbetade kontakter och kan bättre värdera information som kommer från Gaza. Men vi har också kritiserat Israel för att de inte släpper in våra reportrar, säger Fredrick Malmberg.
I vissa fall har internationella medier kunnat rapportera från Gaza, men då har det skett med inbäddade reportrar som följt med israelisk militär.
– De blir ju väldigt begränsade av vad den israeliska militären vill visa upp, säger Fredrick Malmberg.
Läs fler författarintervjuer och läs mer om böcker
