Prosa
Jon Fosse
”Vithet”
Övers. Lars Andersson
Albert Bonniers förlag, 64 sidor
Det börjar med en man i en bil. Så började också Jon Fosses magistrala svit ”Septologin”. Men i den mycket korta romanen ”Vithet” kör mannen slumpvis om senhösten, följer tomma vägar allt längre in i en mörk skog där bilen kör fast i hjulspåren. Varför kör han omkring såhär planlöst?” Det var en leda som hade kommit över mig”, förklarar han: ”Inget jag kunde komma på att göra ingav mig nån glädje”.
Så lämnar han småningom bilens relativa trygghet och ger sig in i den allt svartare skogen.
Vi har ju stött på en annan man som ger sig in i en skog. ”Jag stod vid mitten av min levnads bana/då i en nermörk skog jag mig befann”. Dantes ”Den gudomliga komedin” – här i Åke Ohlmarks översättning – utvecklas till en nedfärd i Helvetet och upp därifrån igen. Men där Dante beskriver sitt sinne som ”kvaltyngt”, ”förvirrat”, och ”sorgtyngt” känner Fosses berättare alltså blott leda.
Inte heller genomgår norrmannen någon fantastisk resa genom helvete, inferno och paradis. Medan snön och mörkret faller, och kylan sätter in, går han vilse i den svarta skogen. En ljusgestalt framträder och därefter två skepnader som visar sig vara hans föräldrar. En barfota man med kostym och slips dyker också upp. Allt detta berättar han om med en bara halvt klentrogen blick.
”Vithet” är en koncentrerad prosaversion av pjäsen ”Inne i svarta skogen” som hade urpremiär samma år som ”Vithet” gavs ut, 2023. Pjäsen finns översatt av Svante Aulis Löwenborg i den tredelade volymen ”Teater” utgiven av förlaget Faethon. ”Vithet” råkade också utkomma just det år då Jon Fosse tilldelades Nobelpriset i Litteratur, vilket gjorde att den för många internationella läsare kom att fungera som introduktion till författarskapet. I USA fick man av allt att döma problem med titeln: det politiserade whiteness ändrades till ”A shining”.
Det handlar förstås om en man som dör. Pjäsversionen ger oss många ledtrådar till vem han är, och diskuterar Gud och annat som lämnas därhän i den mer suggestiva romanversionen. Det gör romanen till det bättre verket. Fosse ekar av symbolism och nordiska folksagor när han nästan sjunger fram sin på samma gång framhackade och flytande berättelse, full av de typiska omtagningar som är hans version av stream of consciousness. Översättaren Lars Andersson lyckas berömligen skriva fram en svenska som ligger närmare norskan än den brukar.
Jon Fosse har konverterat till katolicismen men hans skildring av döden är på inga sätt ortodox. På bara 64 sidor förmedlar han en mystik som är hans helt egna. Döden är ett obestridligt faktum som ändå blir föremål för tvivel, frågor och invändningar. Det är mycket mänskligt och till slut väldigt vackert.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
