Är Jon Fosse och Jon Fosse samma person? Frågan ställdes av Leif Zern i samband med att Fosse tog emot Nobelpriset i litteratur. De tycks ju vara två? ”En som skriver pjäser med gles dialog i långsamt tempo, en annan som i sin prosa fyller sidorna med en tät väv av ord som aldrig sätter punkt”, skriver Zern.
Frågan om Fosses två ansikten blir högaktuell när han nu överför ett av sina prosaverk till scenen, med musik av den danska kompositören Bent Sørensen. ”Asle og Alida” är en samproduktion mellan Det Kongelige och Bergens Nasjonale Opera, där urpremiären skedde i våras. För ”Trilogin”, som operan bygger på, har mycket riktigt en oändlig inledningsmening som löper över nära två boksidor. Ett språkligt flöde som är något annat än de karga upprepningar som teaterpubliken är vana vid.
I Sørensens tolkning betonas den musikaliska kontrasten mellan det unga paret och en värld som inte vill dem väl. I långsamma, lyriska partier reflekterar de över sin kärlek och sitt lidande. Asle och Alida kommer gående till Bjørgvin (Bergen) på senhösten, han med en fiol – hon med en rund mage. Det ska finnas gott om husrum i staden, om bara någon ville ta emot dem? Glappet mellan liv och brutalitet är plågsamt effektiv i Erlend Birkelands scenografi, där den höggravida sitter i ett stenröse som går rakt över scenen. Asle känner å sin sida till priset för kärlek – och kommer att få betala på nytt. Det finns närmast ett drag av Brecht i den här berättelsen om det omöjliga i att förbli god i en ond värld.
Det yttre hotet är ett återkommande tema hos Fosse, och mot parets naiva musikalitet står omgivningens groteska och raljerande tonspråk – som också ger verket en välbehövlig skärpa
Louise McClelland Jacobsen har ett varmt och flödande mellanläge som gifter sig fint med Wiktor Sundqvists glödande tenor – även om hans svenska vokaler blir väl tydliga emellanåt. Ungdomen i deras respektive timbre gör dem perfekta för den här onda sagan, och en ensam spelman (Alma Kraggerud) förstärker känslan av en kärlek bortom det jordiska. Det yttre hotet är ett återkommande tema hos Fosse, och mot parets naiva musikalitet står omgivningens groteska och raljerande tonspråk – som också ger verket en välbehövlig skärpa. Johannes Weisser som den äldre mannen svingar sig som en akrobat mellan registren och övertygar starkt på djupet, hans bariton är som malström.
Det finns en återhållsamhet i Sofia Adrian Jupithers regi som placerar stämningen i ”Asle og Alida” nära boken, men som också skapar distans och gör verket lite blekt som opera. Den utsökta orkestern får tyvärr ganska lite att arbeta med i första akten; musiken känns inledningsvis endimensionell, präglad av diskant och glissandon. Efter paus inträder dock en ny kraft i själva kompositionen, inte minst när slagverket får gå som åskan över scenen.
Man kan ha alltså invändningar, och ändå konstatera att ”Asle og Alida” på ett sinnligt och poetiskt sätt blottlägger ett djupt liggande spår hos Fosse. I en av hans tidiga pjäser yttras en kryptisk utsaga om att aldrig och alltid ha varit ensam. Man kan betrakta det som en motsättning, där ett måste vara falskt. Eller som att båda sakerna är sanna, och tar ut varandra i ett slags språkets nollpunkt.
Det är samma sak på den här scenen: Asle är borta för alltid. Asle är alltid här. Kärleken övervinner allt. Kärleken övervinner ingenting. Den hjärtskärande ekvationen ramar in hela verket, och lämnar ett hål i bröstet.
Läs mer om opera och fler texter av Kristina Lindquist.
