Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Lämna allt hopp, ni som här inträder.
Det är känt som en uppmaning ovanför helvetets portar, men inskriptionen skulle passa lika bra vid dörren till Palmeutredningen.
Med överåklagarens senaste beslut är allt tillbaka på ruta noll. Vi har ingen misstänkt, ingen utpekad, ingen förundersökning. Trots så många förhör och teorier: längre än så här kom vi inte.
Det är som om ögonblicket för mördarens flykt frusit i tiden. Vittnena har beskrivit hans språngmarsch på helt olika sätt: lunkande, klumpig, långsam eller spänstig, smidig, sprang som fan. Det är omöjligt att få ihop bilden av hur Olof Palmes mördare faktiskt såg ut när han lämnade platsen. Mörkret i gränden, 89 trappsteg av granit. Borta.
Det finns en god och en dålig nyhet med överåklagarens senaste beslut. Att Stig Engström tvättas ren från alla anklagelser måste betraktas som en fantastisk upprättelse för såväl hans närstående som det sunda förnuftet.
Det är som om ögonblicket för mördarens flykt frusit i tiden.
Listan över varför Engström är otänkbar som mördare är nämligen lång. Överåklagaren pekar på ett antal punkter, märkliga frågetecken som hängt i luften ända sedan år 2020: varför skulle han bära med sig ett vapen i skarpladdat skick när han lämnade sitt kontor, ett vapen som han aldrig ägt och som ingen någonsin sett honom med? Hur skulle han ha kunnat veta att makarna Palme skulle befinna sig utanför Skandiahuset just dessa sekunder? Om han är skyldig, hur kunde Lisbeth i så fall peka ut Christer Pettersson när dessa män inte är ett dugg lika? Och så vidare.
Det kommer aldrig att vara möjligt att helt sudda ut den fläck som Palmeutredningen smetade på Stig Engström, men för historieböckerna uppstår nu en avgörande skillnad. Det är inte längre på grund av anklagelserna mot Engström som förundersökningen läggs ned.
Och här kommer den dåliga nyheten.
I överåklagarens beslut står: Det går inte att bevisa vem som är gärningsman och ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt.
I min bok ”Den sista boken om mordet på på Olof Palme” granskar jag den tänkbare gärningsmannen som kallas ”Christer A”. Han dog 2008, men det finns flera utredningsåtgärder som aldrig utförts. Vissa av dem kan ha blivit lönlösa efter all tid som gått, andra är fortfarande aktuella.
Mannen var en enstöring som bodde i Vasastan. Om han fick syn på makarna Palme i samband med deras biobesök kunde han enkelt göra upp en plan för att återvända och slå till när filmen tagit slut. Han ägde en revolver av rätt typ: Smith & Wesson .357 Magnum. Trots upprepade kallelser från polisen visade han aldrig upp sitt vapen för att kunna få det provskjutet och jämfört mot de dödande kulorna från Sveavägen. Hans revolver är fortfarande försvunnen och redan på 1990-talet diskuterades ifall han kunde ha gömt vapnet på tomtmarken runt sitt sommarhus. Dåvarande åklagare trodde dock att tomten redan var avsökt. Det var den inte. Inga undersökningar har gjorts.
Han har flera släktingar i livet. Dna från dessa hade kunnat säkras för att möjliggöra en eventuell matchning från Palmes rock
Vidare har mannen påstått att han var mycket sjuk och sängliggande vid tiden för mordet på Olof Palme. Samtidigt uppgav en släkting att han tvärtom var på benen, hjälpte till med en flytt och hyrde bil. Polisen kontrollerade aldrig om det fanns dokument sparade hos hyrbilsfirman.
”Christer A” har kallats för Christer Petterssons dubbelgångare. Men inga vittnen har någonsin fått se foton eller video av honom. Han har flera släktingar i livet. Dna från dessa hade kunnat säkras för att möjliggöra en eventuell matchning från Palmes rock. Det väljer nu överåklagaren att avstå från.
Hoppet som väcktes slocknade lika fort.
Vi lyckades till sist komma runt Stig Engström. På andra sidan väntade portarna till något mycket värre.




