Arjeplogfiskaren Petter Sundström sitter på en träpall på sjön Hornavan när han berättar för DN:s Sven Björkland om problemen att bo på platsen med Sveriges minst pålitliga elnät.
Hans kreativa lösning: ett bensindrivet nöd-elverk. Och en frysbox på en lastbil.
Samtidigt tvingas han betala en elnätsavgift till Vattenfall, som ligger över det svenska genomsnittet.
Hur kan det vara möjligt?
Låt oss ta det från början: De regionala elnäten byggdes upp av Vattenfallsstyrelsen och elva regionala kraftbolag. De ägdes huvudsakligen av kommunerna och de stora basindustrierna.
Arne Kaijser, teknisk fysiker och professor emeritus i teknikhistoria vid KTH, sade i en DN-artikel 2023 att ”målet var inte vinst utan billig och leveranssäker el till ägarna” – staten, kommuner och i några fall basindustrin.
El sågs som en gemensam samhällsnytta.
När basindustrin var färdigutbyggd i början av 1990-talet stagnerade Sveriges elförbrukning. Elnäten slutade byggas ut. Ändå blev just elnäten ändå hett villebråd när elmarknaden avreglerades 1996.
Vadan detta?
Här är en ledtråd på tre ord:
De var monopolmarknader.
Bolagen kunde, förenklat, reglera vinster och ledningarnas bonusutfall genom att höja din och min elnätsavgift. Tre stora kraftkoncerner köpte under 1990-talskrisen upp över 100 mindre elbolag, ofta billigt, av ekonomiskt trängda kommuner och basindustrier.
Det är bakgrunden till att tre stora koncerner tjänar det mesta av vinsterna i de svenska regionnäten: Vattenfall Eldistribution AB (huvudsakligen i norra och mellersta Sverige), tyska Eon Energidistribution AB (västkusten, mellersta Sverige och Stockholm) och Ellevio AB (södra Sverige), som ägs till 50 procent av ett kanadensiskt pensionsbolag.
Vi har alltså två stora utländska koncerner som äger betydande delar av våra gemensamma regionnät.
Trots att elnäten sedan 1990-talet och fram till nyligen knappt byggts ut, har de tre stora aktörerna höjt elnätsavgifterna dubbelt så mycket som den genomsnittliga prisökningen i samhället under de senaste tio åren, visade en genomgång av DN 2023.
Hur är det möjligt?
Staten tvingades tillsätta en tillsynsmyndighet efter avregleringen – Energimarknadsinspektionen, Ei, – just eftersom det var monopolnät. Ei reglerar nätavgifterna med så kallade intäktstak. Men i skymundan har nätbolagen sedan 30 år kontinuerligt överklagat tillsynsmyndighetens beslut. Och oftast fått rätt.
Det har gjort att de bara mellan 2012 och 2019 kunde ta ut 24 miljarder kronor mer än det ursprungliga beslutet om intäktstaket.
En summa som betalats av kunderna, som Arjeplogfiskaren Petter Sundström.
Överklagandena gjorde nätverksamheten till en osannolikt lukrativ affär: Eon och Vattenfall hade länge vinstmarginaler på runt 30 till 40 procent – jämfört med normala 8 procent i näringslivet – i princip utan att behöva bygga ut näten.
Ett exempel: Under tioårsperioden 2012 till 2021 gick tre fjärdedelar av Eons vinst vidare upp i den tyska koncernen, enligt DN:s beräkningar. Det handlade om 26 miljarder kronor från svenska elkunder.
Dåvarande energiminister Ibrahim Baylan (S) sade i medieutspel 2017 att han skulle sänka elpriserna med 20 procent. Vad tror ni hände?
Det överklagades av nätbolagen. Utspelet pulvriserades.
Nästa energiminister, Anders Ygeman (S), försökte en ny giv: en okonventionell uppgörelse under bordet med elnätsbolagen för att få stopp på överklagandena: Bolagen skulle hjälpa Ygeman att lösa eleffektkrisen i Stockholm och Skåne – och i gengäld få ta ut runt 20 miljarder kronor mer än intäktstaken av elkunderna i en omstridd ny lag fram till 2023.
DN:s Sven Björkland kunde nu avslöja att Ei i en analys kommit fram till att kraven varit så låga att bolagen kunnat ta ut miljardbeloppen för satsningar de ändå skulle ha gjort.
”Elnätsbolagen har blivit överkompenserade i förhållande till sina faktiska kostnader”, som EI:s representant myndighetstorrt sade till DN.
Lagen med de extra miljarderna till nätbolagen var alltså onödig, enligt Ei.
Eon Energidistribution hade det senaste kända räkenskapsåret, 2024, en rörelsevinst på 5,6 miljarder kronor. Av det skickades en tredjedel – 1,9 miljarder kronor – i koncernbidrag uppåt i den tyska koncernen istället för att investeras i elnäten.
Arjeplogfiskaren Petter Sundström betalar sin elnätsavgift till Vattenfall eldistribution AB, som 2024 hade en vinstmarginal på 37,53 procent (det normala i svenskt näringsliv är runt 8 procent) och ett rörelseresultat på 2,3 miljarder kronor.
Fakta.Elräkningens delar
● Elräkningen består av tre delar – elnät, elhandel samt skatter och avgifter.
Den sistnämnda delen står för ungefär halva kostnaden för typkunden i en villa.
● Kostnaden för elnät motsvarar över tid en fjärdedel av de totala kostnaderna. Dels betalar du en fast kostnad (abonnemangsavgift) för att få tillgång till elnätet, dels en rörlig kostnad (överföringsavgift) för själva transporten av el. Det går inte att välja elnätsbolag eftersom det verkar på ett lokalt monopol. Avgifterna skiljer sig mycket över landet och mellan olika bolag. Få kunder per ledningskilometer kan till viss del motivera prisskillnaderna.
● Till detta kommer kostnaden för elhandeln. Här har elkunder möjlighet att fritt välja elhandelsföretag för sin el – alltså det du betalar för elen du använder. Även den delen motsvarar en fjärdedel av elräkningen.
Källa: Energimarknadsinspektionen
