Visst. Vi har vetat att det är illa. Men inte så här.
I Staffan Lindbergs och Lotta Härdelins DN-reportage om nickelgruvan på den indonesiska ön Halmahera blottläggs klimatomställningens mörkaste baksida.
Rykande kolkraftverk ser till att nickeln vidareförädlas. Och vi möter blicken från Papa Ngigoro från urfolket hongana manyawa.
Han har levt i regnskogen utan kontakt med omvärlden. Nu äter sig nickelgruvan in i regnskogen.
Samtidigt, i en glänsande svensk bilhall, möts vi av en rusig nybilsdoft i Volvos nya folk-elbil EX30.
Ingenstans står att bilmodellens batterier innehåller indonesiskt nickel, men Volvo Cars bekräftar att så är fallet. Biltillverkaren är inte ensam. Bakom de stora indonesiska exploateringarna står världens största batteritillverkare – kinesiska CATL, vars batterier monteras i 4 av världens 10 nya elbilar.
Så hur ska vi konsumenter veta om batterierna är schysta?
Volvo Cars vill gå i bräschen för transparens och har skrivit under FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter.
Men när DN ställer frågor om gruvorna är det som om FN-åtaganden och klimatkrav löses upp som lättflyktig gas. Volvo Cars vill inte svara på om batterierna kommer från den gruva som tar regnskogen från Papa Ngigoro och folket i skogen, hongana manyawa.
Otydliga svar och tunghäfta gäller även hos Swedbank, som har köpt in sig i ägarbolaget bakom den omstridda nickelgruvan på Halmahera, och Volvo CE vars maskiner arbetar i gruvprojekten på ön.
Granskningen blottlägger ett avgrundsdjup mellan bolagets högtidliga fraser – och det som kallas för verkligheten, där gruvor orsakar stora ingrepp.
Följden blir att frågan landar hos oss – vanliga konsumenter.
Ska vi köpa bensinbilar i stället?
Nej, det utvecklas nya batteritekniker med målet att slippa kritiska metaller. Volvo Cars har även så kallade LFP-batterier utan nickel och kobolt i sina EX30-bilar. Amerikanska Lyten, som har köpt Northvolts konkursbo, är ännu långt från serietillverkning, men gör ett stort nummer av att inte använda nickel, kobolt, mangan och grafit. Och om två år ska EU ha ett så kallat ”batteripass” med genomlysning ner till gruvnivå.
Att gå tillbaka till fossila bilar är värre. Men de stora bolagen måste skärpa sig. Snabbt.
För faktum kvarstår: Gruvor innebär ingrepp – även i Sverige. Här skär gruvfrågan rakt in i en av vår tids stora konflikter: urfolket samernas rätt att utöva sin kultur med renskötsel på ytor där kritiska batterimetaller kan brytas.
Ett stenkast från Ingemar Stenmarks födelseort Tärnaby finns Europas största nickelfyndighet. Ett gruvbolag vill skapa tre dagbrottsgruvor stora som Stockholms innerstad och Bromma. FN:s Rasdiskrimineringskommitté uppmanade Sverige att dra tillbaka gruvtillståndet och garantera samers rätt till kultur – vilket Sverige bundit sig att göra i fyra bindande FN-konventioner.
FN-kritiken passerade som en jobbig vindpust.
Gruvbolaget fortsätter att försöka få till en gruva. Och i Kiruna finns en av Europas största fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller på känslig mark för en annan sameby.
Gruvor är omstridda – än var de är. Tänk om det är så att vi behöver ha färre bilar för att klimatet ska räddas.
Vilken politiker vågar ta i en sådan fråga?
