Förra veckans massarresteringar av medlemmar i Turkiets största oppositionsparti CHP, inklusive Istanbuls populäre borgmästare Ekrem Imamoglu, har utlöst en enorm folklig vrede med landsomfattande demonstrationer.
Erdoganregimen har svarat med de sedvanliga maktövergreppen – vattenkanoner och tårgas – och ännu fler gripanden. Avsikten är uppenbarligen att krossa den politiska oppositionen i landet under falska förespeglingar om begångna brott.
Auktoritära despoter lämnar sällan eller aldrig ifrån sig makten frivilligt om det går att undvika med juridiska manipulationer. I Ryssland är Vladimir Putin inne på sin femte period och kan sitta kvar i Kreml under en sjätte till 2036.
Det kan visa sig att Erdogan har samma ambitioner trots att den nuvarande presidentperioden borde vara den sista efter drygt två decennier vid makten. Den turkiska författningens 106:e paragraf innehåller ett tillägg från Erdogans egen tid som kan möjliggöra en ny femårsperiod genom ett extraval senast våren 2027.
Borgmästaren Imamoglu är Erdogans främste politiske utmanare och CHP:s presidentkandidat. Nu är han fängslad och inväntar rättegång åtalad för korruption, anklagelser han kallat löjeväckande. Men som ett politiskt hot mot regimen är han eliminerad.
Man kunde tro att detta solkiga apspel som så tydligt bär Erdogans signum skulle väcka intresse även utanför Turkiet, men i stället är tystnaden öronbedövande. Normalt talföra europeiska ledare som Emmanuel Macron, Keir Starmer med flera har inget att säga när den vacklande turkiska demokratin monteras ner.
På EU-nivå har Europeiska rådets ordförande António Costa och utrikesrepresentanten Kaja Kallas gjort pliktskyldiga uttalanden om att razzian mot oppositionen är ”djupt oroande” respektive ”väcker frågor”. Därvid har det stannat. Inget om att Imamoglu måste friges. I praktiken lägger sig Europa platt för Erdogan.
I tiden sammanfaller arresteringsvågen med att Europa desperat famlar efter en ny säkerhetspolitik under trycket av Trumpadminstrationens besked att kontinenten måste ta ansvar för sitt eget försvar när USA numera gör andra prioriteringar.
För Erdogan är tillfället alltså gyllene att agera mot oppositionen när det politiska nödläget i Europa gör att hans tjänster är efterfrågade och han vet att pressade politiska ledare i europeiska huvudstäder kommer att titta åt annat håll.
Turkiet har Natos näst största armé med nästan en halv miljon soldater. För att Europa ska kunna ta ett större ansvar i Nato är man beroende av Turkiets stöd.
Kristerssonregeringen har inte uttryckt någon uppfattning om den turkiska tragedin och gripandet av Imamoglu
Några dagar efter att Imamoglu fördes bort av säkerhetstjänsten satt Erdogan i ett digitalt möte med Kallas och Costa samt EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Storbritanniens premiärminister Keir Starmer. Enligt den statskontrollerade nyhetsbyrån Anadolu handlade samtalen om stödet till Ukraina och försvaret av Europa, inget om vad som sker i Turkiet.
Från svensk sida har man under de gångna fem dagarna kunnat hört en knappnål falla. Kristerssonregeringen teg om aktionen mot Imamoglu, tills utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) i en skriftlig kommentar beskrev gripandet som ”mycket allvarligt.” Inte heller här något krav på frigivande.
Orsaken är förstås de båda avtal om terroristbekämpning och ett omfattande säkerhetssamarbete som skrevs under vid Natos toppmöten i Madrid 2022 och i Vilnius 2023. För att få Erdogan att släppa in Sverige i Nato gjordes långtgående eftergifter. Nu krackelerar Nato och Sverige står kvar med avtalen som en kvarnsten runt halsen.
I och med dem har svenska regeringar frånhänt sig möjligheten att rikta särskilt skarp kritik mot Turkiet när regimen iscensätter juridiska skenprocesser mot politiska motståndare. För Erdogan passar det utmärkt att Ekrem Imamoglu sitter inlåst på obestämd tid, liksom att europeiska ledare tummar på sin heder och tiger.
Läs mer:
Jonas Gummesson: USA lär inte skicka en enda soldat till Sverige
