Min pappa dog för åtta månader sedan och i går kväll körde han hem mig i en taxi.
Vi förstod att något var fel när pappa slutade ta sitt insulin och började lämna sin lägenhet på nätterna utan skor, för att det bodde ”människor i växterna” och golvet bestod av ”lerigt vatten”. Efter några tester fick han diagnosen Lewy body-demens, som orsakade hallucinationer och en snabb kognitiv försämring.
Han flyttade till ett äldreboende i centrala Stockholm, och jag intalade mig att allt skulle sluta bra. Pappa skulle få rätt mediciner, sjukgymnastik, nya tänder, fotvård, behandling för sin försämrade syn. Jag föreställde mig att jag snart skulle komma förbi med mina söner, vi skulle äntligen kunna prata ut om allt: varför han försvann, vad vi kunde gjort annorlunda, varför jag fortfarande höll fast vid ett naivt hopp om att han skulle be om ursäkt.
Under de första veckorna berättade han historien om hur han träffade min mamma för sjuksköterskorna om och om igen. Han var en 21-årig tunisisk butiksdetektiv med falkögon som fångade snattare i ett köpcentrum i Lausanne. Hon var en 18-årig svensk sekreterarelev, i Schweiz för att lära sig franska. De möttes på en pub. Han citerade Baudelaire. Hon återvände till Sverige. År av brev. En återförening i Stockholm.
Efter deras första kyss frågade pappa vad hennes efternamn, Bergman, betydde på svenska.
”Mannen från berget,” sa hon. Han kunde inte tro det. Hans efternamn, Khemiri, betydde också ”mannen från berget”, fast på arabiska. Cue stråkar. Cue öde. Cue evig kärlek, forever, forever ever, forever ever? (André 3000-röst). Deras namn band dem samman i en värld som tycktes tro att deras kärlek var omöjlig, eftersom de inte delade klassbakgrund, religion, hudfärg, modersmål.
Nej, det var inte 100 % sant. Khemiri kanske inte betyder exakt ”mannen från berget” på arabiska. Men pappa kom från Jendouba, nära Kroumiriebergen, och Kroumirie lät lite som Khemiri, så det var sant nog.
Pappas mest smärtsamma förlust var skilsmässan. När mamma sa att han måste lämna lägenheten, uttalade han en förbannelse över mig och mina bröder:
”Er mamma kommer aldrig kunna uppfostra tre pojkar ensam,” sa han. ”Ni kommer sluta som hemlösa narkomaner.”
Han försvann. Jag ägnade mitt liv åt att bevisa att han hade fel. Jag blev författare, min mellanbror skådespelare, min yngste bror psykiater. Ingen av oss är hemlös. Men varje gång jag går igenom en separation hör jag pappas röst:
”Jag sa ju att du inte kunde lita på någon.”
Efter att pappa flyttat in på äldreboendet fick jag ett skrivstipendium i New York och flyttade dit med min familj. Han förlät mig aldrig för att jag lämnade. Han ringde fem gånger om dagen och påstod att sköterskorna försökte förgifta honom. Mossad avlyssnade hans rum. Växterna var fortfarande fulla av människor och det leriga vattnet på golvet steg dag för dag. Han ville till Tunisien, eller Paris, eller New York. Han ville vara var som helst utom där.
”Ingen har hälsat på mig på veckor,” sa han, trots att jag visste att mina bröder varit där dagen innan.
”Allt jag behöver är lite fysisk närvaro,” tillade han, vilket kändes smått ironiskt eftersom hans nu vuxna barn hade känt likadant när han försvann.
När vi lagt på frågade mina söner vad som var fel på farfar. Jag försökte förklara. Jag berättade att han var sjuk, gammal, att han kom från fattiga förhållanden, från ett komplicerat land, att han hade åtta syskon, att hans mamma inte kunde läsa eller skriva, att han arbetat hela sitt liv för ekonomisk trygghet, att han trodde att pengar kunde skapa frihet och hjälpa honom fly ett smärtsamt förflutet han aldrig ville prata om. Han hade tusen drömmar, sålde klockor, importerade parfymer, körde tunnelbanor, stod i barer, undervisade språk, alltid på jakt efter det stora skiftet som skulle förändra allt.
”Blev han någonsin rik?” frågade min äldste son.
”Det beror på vad man menar med rik,” sa jag. ”Han lyckades spara lite pengar. Men han förlorade många människor på vägen.”
Jag kramade mina söner och lovade mig själv att jag inte skulle göra min pappas misstag (fullt medveten om att jag skulle göra mina egna).
Några månader innan hans död ringde han och sa att han hade gått vilse. Det regnade, någon hade stulit hans skinnjacka, han kunde inte hitta tillbaka till boendet. Rösten darrade av rädsla.
”Sätt på kameran så kan jag guida dig,” sa jag.
Det tog honom några minuter att hitta knappen. Han visade mig omgivningen.
”Men pappa,” sa jag, ”du sitter ju i ditt rum.”
Dagen efter messade min bror: ’Pappa har slutat äta och dricka. Läkarna överväger palliativ vård.’
”Är du säker?” sa han och tittade på väggarna, tv:n, affischen från Tabarka Jazz Festival, som om det var första gången.
Några dagar innan han dog var jag i Paris för att göra en läsning ur min senaste roman som kretsar kring tre syskon som försöker bryta sig fria från en familjeförbannelse. Jag läste ett självbiografiskt kapitel om en pappa som tvingar sin son att klippa av sig håret och sedan hjälper en kioskägare som hotas av en berusad man. Kapitlet slutade såhär:
”Jag njöt av att förvandla min pappa till en historia, det gav mig någon sorts makt över honom, det verkade som den enda makten jag hade.”
Dagen efter messade min bror: ”Pappa har slutat äta och dricka. Läkarna överväger palliativ vård.” Jag stod bara där och blinkade mot skärmen och försökte förstå hur mina historier kunde kännas så maktlösa inför döden.
Jag flög till Stockholm och tillbringade tre dygn vid hans sida tillsammans med mina bröder. Han andades men kunde inte tala. Han såg på oss men kände inte igen oss. Han liknade en fågelunge, med tunna vingar till armar och tomma hål där det en gång funnits vita tänder.
”Han kan fortfarande höra er,” sa sjuksköterskorna, och vi trodde dem.
Vi lämnade inte hans sida. Vi spelade Satie på repeat. Vi berättade historier. Minns ni när han fångade två kaniner med bara händerna, dödade mygg som gömde sig i taket med handdukar, låtsades äta en geting, dansade som James Brown, försvarade oss mot rasistiska skinnskallar, citerade Disneyfilmer, glömde våra flickvänners namn, varnade oss för att bli involverade i politik, sa att vi var galna för att vi litade på banksystemet. Visst, döden verkade vinna, men våra historier kämpade emot. Demensen hade förvandlat hans hjärna till en öken, men jag föreställde mig att våra historier planterade frön som kanske skulle väcka honom. Snart skulle den terminala luciditeten kicka in, en sista klarhet innan dödsögonblicket. Snart skulle han tala. Vi fortsatte hoppas på ett meningsfullt slut.
En eftermiddag fyllde vi rummet med människor: mamma, mina bröders flickvänner, deras barn, de äldre barnbarnen höll sig på avstånd från hans stela kropp, småbarnen klättrade upp i sängen utan rädsla och dreglade på hans gula ansikte. För en sekund tyckte jag mig se ett leende fladdra över hans läppar. Men fortfarande inga ord.
Min mellanbror var den sista som hörde honom tala. Dagen innan jag kom hade han sagt:
”Hälsa Per-Olof att jag fortfarande älskar hans dotter.” Per-Olof Bergman, min morfar, dog 1993. Mina föräldrar skilde sig 1995. Min pappa dog 2025.
Jag har ägnat 22 år åt att skriva om familjer, kanske som ett sätt att göra uppror mot döden. Varje gång jag har fått ett samtal om att någon dött har min hjärna viskat: ”Du kan skriva om det här.” Det hände när min första flickvän tog livet av sig. När en barndomsvän dog i en bilolycka. När min mormor dog och min farmor och min kusin och min morbror.
Länge kände jag skam för den reflexen. Nu ser jag den som en försvarsmekanism, en illusion av kontroll. ”Oroa dig inte. Du är inte maktlös. Du kan hitta en stark förstamening och ett effektivt slut. Du kan göra om förlust till ord och ersätta alla som dör med meningar.”
Och på något plan gör vi alla samma sak: vi förlorar och vi berättar historier. Vi berättar historier och sen dör vi. Det bästa scenariot är att tiden dödar oss. Inte konstigt att vi frenetiskt söker efter kontroll, efter narrativ struktur, efter ett lyckligt slut.
Men när pappa dog tänkte jag inte på att skriva. Kanske för att jag redan hade sörjt honom. En gång sa han: ”Allt du har, har du fått av mig. Du skulle inte vara författare utan mig.” Jag tror att han hade rätt. Men jag misstänker att hans frånvaro formade mig mer än hans närvaro.
Hans andetag blev svagare. Vi sa hejdå, vi förlät honom, vi grät. Vi väntade. Vi väntade lite till. Vi sa hejdå minst åtta gånger. Första natten sa sköterskan: ”Inte än.” Andra: ”Han är stark.” Tredje natten rörde hon bara vid hans kind och viskade något på spanska.
Klockan halv tre den tredje natten saktade andningen in. Jag väckte mina bröder. Vi satt vid hans sida. Pannan var kall. Långa tystnader. Sedan ett andetag. Tystnad. Andetag. Tystnad. Andetag. Sedan tystnad. Ett kort ögonblick av smärta. Ett rosslande ljud. Tystnad.
Han vaknade inte för att säga att han älskade oss. Han förklarade inte varför allt blev som det blev. Han andades, och andades, och sedan slutade han.
Efter hans död flög jag till Tunisien för att samla ihop brev och foton och träffa sörjande kusiner och mostrar. Även om han var borta såg jag honom överallt. Han körde varje bil, stod bakom varje bar. Säkerhetsvakten som sa att moskén i Tunis snart skulle stänga hade hans ögon. Den skallige mannen som försökte locka med mig i en gränd i souken hade hans händer och hemmagjorda tatueringar. Min moster hade hans doft, min farbror hans skratt. Jag hade aldrig varit i Tunisien utan honom, och min hjärna vägrade låta honom dö.
Tillbaka i New York dök han upp mer sällan. I april sålde en ung version av honom halalmat på 47:e gatan. I juni dömde en medelålders version av honom min sons flaggfotbollsmatch i New Jersey.
”Såg inte domaren ut som farfar?” frågade jag på vägen hem.
Min son hade hörlurar på och svarade inte.
Min pappa dog för åtta månader sedan och i går kväll körde han hem mig i en taxi. Jag lutade mig fram för att se om det verkligen var han. Samma nacke, samma hår, samma axlar. Men när vi körde över ett gupp på Flatbush Avenue vände han sig mot mig och sa: ”Förlåt.”
Läs mer om böcker och läs fler essäer
