Vid årets vårdagjämning besökte jag Stonehenge. Det var som vanligt märkligt andaktsfullt att stå inför den kulturminnesmärkta stensättningen på Salisburyslätten i södra England som kontrasterade mot det luftkonditionerat ultramoderna informationskomplex som byggts två kilometer därifrån. De sålde lokalt mjöd i presentshoppen. Jag försökte inleda en konversation om Gamla Uppsala, men mjödförsäljaren tittade konstigt på mig.
Försiktiga pendelbussar färdades mellan bilparkeringen, centret och fornminnet. När jag var liten kunde man vandra omkring lite hur som helst mellan megaliterna. Nu för tiden är förvaltningen mycket mer restriktiv, gudskelov.
Men en tvärgående väg i direkt anslutning till stenarnas entré var fullpackad med ett hundratal husbilar, skåpbilar och husvagnar. Nomader. Jag köpte en kopp kaffe av tre tonårstjejer i ett stånd som också sålde egentillverkade smycken. En av dem sprang i väg när jag frågade om jag kunde ta en bild, men de andra sade att okej.
Storbritanniens nomader växte enligt traditionen ur de rockfestivaler under bar himmel som arrangerades under 1960- och det tidiga 1970-talet. Somliga besökare gillade den frihetliga livsstilen så pass att de gjorde den permanent. Andra tillkom, och tillkommer alltjämt, som av olika anledningar ville bryta med det etablerade samhället. Det finns en bra film från 2021 som heter ”Nomadland” – regisserad av Chloé Zhao och med den fantastiska Frances McDormand i huvudrollen – som kan fungera som ett slags introduktion till nomadismen.
Nomadernas räta rad av bilar fick mig att tänka på leylinjerna och några dagar senare hittade jag en nyutgåva av Alfred Watkins ”The old straight track” i den anrika ockulta bokhandeln Watkins books (ingen relation) på Cecil court.
I vetenskapliga kretsar brukar Alfred Watkins avfärdas som, i bästa fall, amatörarkeolog. Och det är vad han var, när han på 1920-talet upptäckte att det engelska landskapet var sammanbundet av raka sträckor som han kallade leylinjer. Det var vägar som hade använts sedan neolitikum och vars sträckning hade markerats med dösen, naturliga höjder och annat. Det var de ursprungliga färdvägarna, innan den moderna tidens markägare blockerade dem.
Den nutida psykogeografikern och författaren Robert Macfarlane konstaterar i sitt förord till den nya utgåvan av Watkins bok – som först publicerades 1925 – att teorierna naturligtvis är nonsens. Begreppet vi letar efter är apofeni, som innefattar den mänskliga önskan att skapa samband mellan helt orelaterade data eller händelser. Drivkraften under huven på alla konspirationsteorier, alltså.
Men rationella människor kan trots allt uppskatta den allt mer febriga passionen som drev Watkins och hans följare att ge sig ut och mäta landskapet.
Watkins teorier om leylinjer är fortfarande populära, fastän de numera har inkorporerats med skeppslaster av andra new age-teorier. Men rationella människor kan trots allt uppskatta den allt mer febriga passionen som drev Watkins och hans följare att ge sig ut och mäta landskapet. Watkins var övertygad om att uråldriga leylinjer fanns att upptäcka på en global skala. Och man kan erinra sig äldre tiders sjömän, som styrde efter stjärnvalvet. Eller öknens beduiner med deras nästan genetiskt nedärvda karta över det sandhav som saknar riktpunkter. Kinesernas feng shui.
En intressant sak är att Alfred Watkins verkade under en tid när vanligt folk gjorde uppror mot de britanniska landägarna. Det var bland annat hans efterforskningar som ledde till 1920- och 1930-talens så kallade Mass trespass-movements, där vanligt folk protesterade mot de välbärgade markägarnas inhägnader genom att helt enkelt ignorera dem. Det är alltid den bästa fiktionen som vinner, och Watkins leylinjer är sannerligen en utmärkt och av allt att döma hållbar fiktion.
För bortom sagan om de leylinjer som enligt en alltmer entusiastisk Watkins upprättades av neolitiska förfäder finns berättelsen om landskapet och de som älskar det. I Sverige har vi ingen Alfred Watkins att visa vägarna och luta oss mot. Och vi hotas av en betydligt värre situation än den i amatörarkeologens och drömmarens England. Skogsindustrin som skövlar besinningslöst medan de klappar på den digitala plånboken, teknokratiska politiker som aldrig någonsin har sett en nässelfjäril fladdra över en folkviseäng men göds av industrin, diversemiljardärer som korsar landskapet med privata jetplan medan de gäspar, viftar med en slapp hand och säger: ”Köp det där, där nere.”
Det råder badförbud längs Englands kuster. Nyliberalismen har funnit det för gott att stjäla vattnet från det allmänna och sälja till privata intressen, och nu flyter det avföring överallt. Snart är skiten här, i en badvik nära dig. Hitta din politiska leylinje innan det är för sent.
Läs fler texter av Jonas Thente, till exempel ”Los Angeles är fonden för kapitalismens ondaste sidor i Jon Lindseys ’Kroppen’
