Den gamla världen dör och den nya kämpar med att födas: det är monstrens tid. Så brukar den italienske filosofen Antonio Gramsci citeras, ur den dagbok han förde medan han var fängslad av fascisterna i början av 1930-talet. Man kan begrunda denna visdom mot bakgrund av skräckskildringens popularitet, och hur monstren ter sig däri.
Som många konstaterat i samband med den nya filmen ”Alien. Romulus”, så är det i Alien-filmerna inte de nästan oövervinnerliga xenomorferna som är den egentliga fienden, utan Wayland-Yutani Corporation. Företaget, alltså, som offrar allt för att kunna lägga beslag på en varelse som kanske kan förädlas och säljas som vapen.
Visst fanns det onda företag i film och litteratur också före nyliberalismens genombrott. Det bokstavligen kannibalistiska Soylent Corporation till exempel, i filmen ”Soylent Green” från 1973 och dess romanförlaga av Harry Harrison. Men oftast var det politiker eller utomjordiska aktörer som stod för det onda. Med Margaret Thatcher (från 1979) och Ronald Reagan (från 1981) skiftar förövaren identitet. Som Thatcher hävdade i en av sina nyliberalismer: ”Det existerar inget sådant som ett samhälle.” En isande ensamhet breder ut sig.
1984 publicerade den kanadensiske författaren William Gibson romanen ”Neuromancer”, som blev stilbildande. Här är staterna i det närmaste avskaffade och ersatta av de stora företagskonglomeraten. Främst av dessa finns familjen Tessier-Ashpool, vars ohyggligt rika medlemmar i princip har muterat till något bortommänskligt.
Och så följer en lång rad vidrigt onda företag i litteraturen, filmen och spelen: Omni Consumer Products (”RoboCop”), Cyberdyne Systems (”Terminator”), InGen (”Jurassic park), The Syndicate (”X-files”), Zorg Industries (”Det femte elementet”), Umbrella Corporation (”Resident evil”), Vaught International (”The Boys”), Vault-Tec (”Fallout”), E-Corp (”Mr. Robot”) med många fler. Ett multinationellt företag är en samvetslös hydra som får Alien-seriens xenomorfer att te sig milda till sinnes.
Det är lätt att begripa varför de superrika fungerar så övertygande som monster. Den amerikanske kritikern Lionel Trilling skrev en gång, apropå F Scott Fitzgeralds roman ”Den store Gatsby”, att ”vid en viss punkt förvandlar kvantiteten pengar verkligen kvaliteten hos personligheten, och i en viktig bemärkelse är de rika annorlunda än vi”.
Samhället är uppstyckat och resterna ligger i skatteparadisens bankvalv
Faktum är att dagens superrika har en världsbild som mycket liknar de gängkriminellas. En rik person kan – som i april i år – köpa en tomt på ön Ven i Öresund, sabotera den allmänna vandringsleden i naturreservatet och sätta upp förbudsskyltar och övervakningskameror. Man påminns om hur gängkriminella tar över bostadsområden och terroriserar invånarna. Eller notera hur Näringslivets Medieinstitut, enligt en företrädare för journalistfacket i branschtidningen Journalisten, ”finansierar hatkampanjer mot enskilda journalister”. Låter inte det väldigt mycket som när de gängkriminella registrerar och trakasserar sina fiender? De kriminellas attackhundar heter Tyson, de superrikas heter Timbro.
Att superrika har en tendens att dra åt fascismen har vi sett många exempel på. Så var det redan 1933 i Berlins riksdagshus, då Adolf Hitler stämde möte för att komma överens med de tyska industriledarna. Skillnaden mot i dag är väl att det numera är de rikas lobbyister som kallar till sig politikerna med piska och morot. Framför allt morot, då. Det viktiga är att riva de samhälleliga institutioner som är tillkomna för att reglera den blinda rovkapitalismen, bland annat för marknadens egen skull.
De superrika arvsfurstarna och de gängkriminella anser sig stå över samhället, över de regler och lagar som vanliga människor förlitar sig på. Föraktet för människoliv och andra värden än pengar delar de också. Samhället är uppstyckat och resterna ligger i skatteparadisens bankvalv. Det är monstrens tid.
Läs fler texter av Jonas Thente
