När vi befinner oss i någon sorts kris kan vilket som helst konstuttryck få en djupare mening. Jag minns hur jag i tonåren irrade omkring med mitt första brustna hjärta, och varje textrad i Bob Dylans livealbum ”Hard rain” talade direkt till mig. Allting kan sippra in i ett öppet sår, oavsett om det går att belägga rationellt eller ej.
I helgen såg jag den postironiska skräckfilmen ”Scream” från 2022, som i grund och botten handlar om alla tidigare filmer i serien, som inleddes 1996. Samtliga seriens filmer handlar om skräckgenren i allmänhet och Scream-cykeln i synnerhet. Det är en av alla tusentals amerikanska serie-genrefilmer som bygger på ett dödligt hot som alltid återkommer trots att det verkar ha övervunnits i den senaste filmen.
”Jag radikaliserades på forumet!”, hojtar en av mördarna tidstypiskt nog för att beveka hjältarna i ”Scream”. Visst. Därefter skrattar mördaren hånfullt och gör ett sista försök att ta livet av de anständiga människor som är kvar.
Med några få timmar kvar kan jag inte undvika att associera till det ödesdigra amerikanska presidentval som kommer att påverka hela den hittills fria världen. Jag associerar till den amerikanske författaren William S Burroughs och hans sammanfattning:
”Amerika är inte ett nytt land: det var gammalt och smutsigt och ondskefullt före bosättarna, före indianerna. Ondskan låg där och väntade.”
Burroughs utsaga kan diskuteras, men han var del av åtskilliga av de minoriteter som denna ondska, liksom den nu aktuella, kort och gott ville utrota.
Att den allra senaste ondskan har frodats även här, i den gamla världen, vet vi. Men den får näring av vår tids huvudplanta i USA, den fria världens huvudkvarter och mest tongivande förmedlare av soft power. Det är nedräkningens tid, och man kan försöka finna tröst i ”Scream”. De som lyckas ta död på de ständigt återkommande monstren från förr är samtliga kvinnor: Två latinos, en svart och två vita, med erfarenheter av hur det en gång var, när monstret löpte fritt förra gången.
Läs fler texter av Jonas Thente.
