Nyligen fick ett par små litteraturtidskrifter enorm uppmärksamhet i Sveriges stora dagstidningar. Ett reportage av Jimmy Alm i SvD (28/7) och en artikel av Saga Wallander i DN samma dag blåste liv i en debatt om poesins överlevnad i dagens mediabrus och att den hålls levande av ett gäng unga manliga ironiker. På podcasten Gästabudet har man hånfullt kritiserat ungdomarna i fråga för att vara mer intresserade av status än av litteratur. I DN (3/8) påpekade Maria Bodin att Alms fokus på just manliga poeter blir en slags självuppfyllande profetia, som inte alls besvarar den mycket centrala frågan om könsmaktsordningen i kultursfärerna.
Samtidigt i en artikel i Vi Läser blev tidskrifterna L’Amour – La Mort och Babo benämnda som ”den coola skolan” och ställda i kontrast till exempelvis slampoesin. Okej, det är ett löjeväckande epitet för en litterär rörelse, men det ligger något i saken. Det som avgör vilken poesi som inte bara syns i media utan som faktiskt blir läst skulle i själva verket kunna ha väldigt lite att göra med kön, och allt att göra med genre och tillgänglighet.
Föreställ er ett spektrum av kulturell obskyritet i det vi kallar poesi.
Det som avgör vilken poesi som inte bara syns i media utan som faktiskt blir läst skulle i själva verket kunna ha väldigt lite att göra med kön, och allt att göra med tillgänglighet
På ena sidan ljus, på andra sidan mörker. Längst där inne i dunklet, rör sig de mer esoteriska tidskrifterna som Pralin Magasin, OEI, och Lyrikvännen, och poeter som exempelvis Kristoffer Appelvik Lax, Ann Jäderlund, Maria Bodin, och Johan Attfors. Deras poetiska kall läser jag som riktat mot konsthistorien, ja, till Poesin med stort P. I dessa ”tysta” och mer introspektiva korridorer (som Saga Wallander eftersökt i DN) utreds de innersta frågorna om varandet, språket och konsten. Här kan det vara svårt att ta sig in och begripa, men den som kan, vill och vågar finner en oerhörd skönhet. Framför allt är detta en genre som inte är så ”showig”, inte gör mycket väsen av sig, och tyvärr därför inte heller talar till den bredaste massan.
Borta i ljuset på den andra sidan korridoren har vi den mer direkta poesin. Den ofta ”jagspecifika”, som Wallander uttrycker det, eller den politiskt engagerade poesin som använder språket som verktyg för att skildra orättvisor, grymheter, eller personliga berättelser. Vare sig det är på en demonstration, en scen för slampoesi eller i en instagram reel, är det lättare att hitta in och begripa här; uppdraget är något annat än ”l’art pour l’art”, det är förändring, och poesin är vägen dit.
Någonstans i mitten av dessa poler försöker undertecknad och hans kollegor stå. L’Amour – La Mort och Babo vill göra både och – och vi är måna om att underhålla våra läsare. Delar av vad vi gör kan absolut tolkas som ett led i den historiskt manligt dominerade traditionen ”den heliga narren” som Bodin påpekar, eller i en romantisk tradition, som Evelina Stenbeck uttrycker det i Aftonbladet (3/8). Som chefredaktör kan jag stolt erkänna att mycket av det vi publicerar i L’Amour – La Mort hör till ett slags småborgerlig salongsunderhållning (om än med vissa revolutionära tendenser), som i sig är riktigt kul, men framför allt kan fungera som inkörsport till tyngre grejer.
Det finns många andra som på riktigt lyckas navigera i gränslandet mellan det smala och det breda, och dessutom bli lästa. Jag talar här om de som lyckas nå ett direkt genuint tilltal utan att ta omvägen via ironin, och utan att tumma på den litterära kvaliteten. Här tänker jag på namn som Hanna Rajs, Burcu Sahin, och UKON.
Vår roll är dock den av en budbärare, mellan den smala och den breda kulturen, mellan mörkt och ljust, enkelt och svårt. Och det här har varit en viktig ingrediens i vår än i dagsläget mycket blygsamma framgångssaga. Den tidskrift jag var med och startade 2017 föddes just ur en frustration över att Sveriges kulturliv var allt för segregerat. Musikerna hängde med musikerna, poeterna med poeterna, et cetera… Det fanns ingen mötesplats där alla enades. Och just för att vi blandat genrerna kan vi nå ut till en större publik.
Den riktiga anledningen till att det går någorlunda bra för oss är alltså inte för att könsfördelningen är överhängande maskulin hos våra skribenter (det är den inte) – utan det är en fråga om pr, underhållning, och respekt för att någon ska orka läsa allt vi skriver. Hur många andra litteraturtidskrifter publicerar texter om aladåbens historia, eller sexnoveller om Erik Haag? Hur många andra anordnar releasefester som faktiskt är fester, och inte bara en tyst folkmassa i någon halvkommunal gallerilokal?
Det medium vi verkat genom är nämligen den gamla borgerliga salongen. Vi bjuder in våra besökare till platser som annars är slutna för våra unga läsare, och som sällan huserar den kultur vi jobbar med. Ett tryggt rum skapas där djup och lätthet sker i lagom radikal förpackning. Läsningarna är högst fem minuter långa, och det är spretigt men här finns något för alla.
Hur många andra anordnar releasefester som faktiskt är fester, och inte bara en tyst folkmassa i någon halvkommunal gallerilokal?
Nu när ett gäng 20-åringar väl har försökt återuppliva poesin blir de idiotförklarade av finkulturens grindväktare, som ärligt talat tycks darra på sina höga hästar. Inte är det konstigt att poesin ständigt utropas som döende.
Att Jimmy Alms reportage gör en rätt slapp könsanalys är främst en fråga om rubriksättning: en ursäkt för att ge ett renodlat kulturreportage en sensationell ram. Med en ständig rädsla för det minskande intresset för ”finkultur” kan man inte rättfärdiga ett reportage på 16 000 tecken utan en gäckande ingress. Alm fick uppdraget att reda ut om Stockholms kulturliv styrs av unga manliga ironiker som gått på Södra Latin. Svaret var nej. Men också ja: vi är tongivande, få av oss är ironiska, få av oss har gått Södra Latin, få av oss syns just nu, och det är killarna.
Synlighet ger makt. Men om jag skulle se det här utifrån skulle jag säga precis som Jimmy Alm, att de här killarna och tjejerna verkar ha något på gång, och de är fan rätt trevliga. Kanske är det trots allt också så att Ali Alonzo (utöver sitt aldrig sinande kulturpolitiska engagemang) faktiskt bara vill ”skriva dikter och hänga med sina kompisar” – det vill vi alla, och vi gör gärna världen en aningen mörkare, ljusare, bättre, och roligare plats på vägen.
