Jonathan Haidt: ”Vi kommer att se barns mobiler på samma sätt som om det var cigaretter”

Alla kurvor pekar åt samma håll: unga människors psykiska hälsa börjar dala när sociala medier gör entré i mobiltelefonernas appar.

Det sker omkring 2012. De senaste åren har utvecklingen gått snabbt, och den är särskilt stark för unga kvinnor.

Jonathan Haidt hade inte väntat sig att sambandet kunde vara så entydigt och så dramatiskt, men när han läste rapporter och forskningsstudier blev han inte bara förbluffad – han tog på sig en ny uppgift: att bidra till att bryta trenden.

Egentligen skulle det bli en bok om demokrati.

– Titta!

Jonathan Haidt söker med ögonen över en hylla vid sitt skrivbord på New York University, där finns dispositionen fortfarande kvar: ett prydligt dokument över en bok i tre delar och tretton kapitel.

– Jag hade allt klart för mig.

Socialpsykologens lilla arbetsrum är fullt av böcker, här finns en besöksstol och en divan.

Jonathan Haidt skulle skriva om den amerikanska demokratins skörhet och hur informationsbubblorna nöter ned en känsla av gemenskap. Det första kapitlet skulle handla om hur unga människor flyttat över sitt sociala liv till sociala medier och hur dåligt de mått av det. En kort anteckning över det tänka innehållet lyder: ”Digital skörbjugg. Gen Z. Hur jag kom in på det här.”

Han började arbeta på inledningen – och fastnade.

”Den ängsliga generationen” slog ned som en bomb när den släpptes i USA i mars. I boken visar Haidt hur de sociala mediernas kraft – med beroendeframkallande algoritmer och ständiga närvaro i våra mobiler – har påverkat en hel generation unga människor. De mår allt sämre, de presterar sämre och har försämrat sina förutsättningar att klara av livet som vuxna.

Det var som att tiden var mogen för en sådan bok: äntligen.

Jag är överrumplad av mottagandet, av omfattningen och det passionerade gensvaret i synnerhet från mödrar

Ungefär lika länge har en backlashvåg för mobilerna sköljt över västvärlden, och i Sverige tog en intensiv debatt om ungas mobilanvändande fart i somras. Folkhälsomyndighetens nya riktlinjer kom i september.

– Jag är överrumplad av mottagandet, av omfattningen och det passionerade gensvaret i synnerhet från mödrar. Ofta är det mödrarna som närmast följer barnens skolgång, nu tackar de mig, de läser min bok tillsammans i föräldragrupper och i skolan, jag tror att det är därför den fortfarande ligger på topplistorna. Jag är också förvånad över hur lite kritik jag faktiskt har fått – alla nickar instämmande, föräldrarna, lärarna, skolan.

Och techbolagen ..?

– Först var de bara tysta. Också det var talande. Nu säger de sig vara intresserade av dialog – men vi får se.

Den amerikanska socialpsykologen Jonathan Haidt är en akademisk superstjärna. Han turnerar USA runt, trummar ut sitt budskap i tv, radio, poddar och på Youtube, hos Stephen Colbert och i ”The daily show”, han intervjuas från vänster till höger, i The New Yorker och hos Joe Rogan, håller TED-talks och skriver artiklar i The Atlantic.

Den politiska enigheten i gensvaret var oväntad – men kanske är det så enkelt som att både republikaner och demokrater har erfarenhet av mobilberoende barn. För Jonathan Haidt är den partipolitiska bryggan betydelsefull; politik är i USA alltid känslig materia.

Krisen för psykisk ohälsa beror alltså inte på de smarta telefonerna: de kom 2007, och det var inte förrän fem år senare som kurvorna över ungas ångest, oro och depression sakta började stiga. Så vad hände 2012? Sociala medier trädde in i mobilerna.

Utvecklingen är densamma i hela västvärlden, med få variationer. Kurvorna för psykisk ohälsa går uppåt, uppåt, uppåt. Den skarpa skillnaden mellan könen – flickor och unga kvinnor mår sämre än de unga männen – kan förklaras med att deras vanor ser olika ut.

– Pojkar möts ofta digitalt för att spela, titta på Youtube eller umgås. Flickor och kvinnor använder sociala medier i första hand för att få bekräftelse – eller att inte få det. De finns på Instagram, Tiktok, Tumblr eller Facebook, där allt handlar om att bli ”gillad” och bedömd.

Det digitala livet knuffar alltmer ut det verkliga livet.

– Många tonåringar har en skärmtid på sex, sju, åtta timmar – det motsvarar en arbetsdag. Jag tvivlar på att tiden ägnas åt ett kreativt utforskande av internet. Genomsnittstonåringen lägger mest tid på konsumtion av ”content”. Fundera över vad den tiden hade kunnat läggas på i stället, säger Jonathan Haidt.

Han brukar be vuxna att minnas sin egen barndom och vad man tyckte om: Solljus? Tid utomhus? Att vidröra någon man tycker om? Skär bort 40 procent, av allt – så mycket av den tiden läggs i dag i stället på en skärm.

Det finns en komponent till, enligt Haidt: uppfostran. ”Den ängsliga generationen” har undertiteln ”Hur överbeskyddande föräldrar och skärmberoende skapar en epidemi av psykisk ohälsa”, och Jonathan Haidt anser att amerikanska föräldrar har kommit att svika de unga, genom en barnuppfostran som sedan 1990-talet alltmer handlat om att skydda barn från alla typer av påfrestningar – fysiska och mentala.

Han – som pratar snabbt och oavbrutet – ser plötsligt nyfiket på mig och stannar upp:

– Som jag har förstått det är det inte riktigt lika illa i Skandinavien, i Sverige? Där får barn fortfarande … klättra i träd? Cykla till skolan?

Jag säger att jo, visst är det annorlunda mot när jag var barn, och att det nog kan bero på var man bor och vem man är men i princip: ja. Under mina år i USA, med tre barn som då gick på lågstadiet, reagerade vi ofta över hur styrda de amerikanska barnen var. Allt prat om regler för ”trygghetens skull”. Barn fick inte springa, inte basta, inte hänga knäveck.

Jonathan Haidt gör en poäng av att fysiskt risktagande hör till ett barns starkaste drivkrafter – i lekar som barn själva kommer på ingår nästan alltid fysisk risk – och att det hör hemma i ett naturligt växande. Det handlar självfallet inte om att sluta skydda sina barn från eld och djupa vatten, utan om att överbeskyddade barn är sämre rustade för en bister vuxenverklighet. Och det gäller inte enbart den fysiska miljön.

Det sägs att hbtqi-personer kan hitta gemenskap på internet men vi vet också att hbtqi-personer är mer utsatta för hat och hot där

”Den ängsliga generationen” har kritiserats – om än mer från forskarhåll än från föräldrar – för att den drar för stora växlar; för att ungas ökade mentala ohälsa har fler och komplexa förklaringar och att ett kausalt samband mellan mobilanvändande och mående inte alls är så tydligt som Haidt påstår.

Han har försvarat sig, pekat på likheterna i utvecklingen mellan i övrigt rätt olika länder, och att det är svårt att hitta andra större förändringar som skett vid samma tid.

– Visst kan en epidemi av psykisk ohälsa bero på något annat – men vad, i så fall?

Inte heller tycks det handla om en ökande benägenhet att berätta att man mår dåligt (vilket i så fall är något positivt), eftersom även fall som inte är självrapporterade har ökat kraftigt – som antalet unga som läggs in akut för självmordsförsök eller suicidtankar.

– Och ibland säger man att hbtqi-personer kan hitta gemenskap på internet, och så kan det vara – men vi vet att också hbtqi-personer är mer utsatta för hat och hot i sociala medier än de flesta andra.

Han gör en kortkort paus.

– Orsakssambanden ifrågasattes i debatten om tobaksrökning också, och om den globala uppvärmningen.

Sambanden mellan sociala medier-kultur och ungdomars liv sträcker sig längre än till oro och ångestnivåer. I boken nämns även att kurvorna för utredning av könsdysfori ser likadana ut, med en ökning som börjar ta fart 2012.

Jag vill påstå att vad som nu sker är den största förstörelsen av humankapital i mänsklighetens historia, bortsett från de båda världskrigen

Haidt tror också på en negativ koppling mellan skärmtid och akademiska resultat – som faller i många länder.

– Ja, absolut, över hela den utvecklade världen lär sig eleverna allt mindre, de läser allt färre böcker. Det är som att utbildningen går åt fel håll. Jag vill påstå att vad som just nu sker är den största förstörelsen av humankapital i mänsklighetens historia, bortsett från de båda världskrigen.

Jo, han medger att jämförelser är svåra och att det handlar om generaliseringar – men han pekar genast också på att digitaliseringen i undervisningen i skolan inte alls gett utdelning i form av starkare resultat.

Det är inte första gången Jonathan Haidt utmärker sig. Han har kommit att bli en ovanlig och känd forskare, orädd i amerikansk debatt.

Han är född 1963, växte upp i New York, doktorerade 1992 vid University of Pennsylvania och är nu professor i etiskt ledarskap vid Stern School of Business vid New York University. Det är här vi ses i september, i lokalerna vid Washington Square på södra Manhattan.

Han har forskat främst inom moralpsykologi, värderingar, kunskap och kultur och fick sitt genombrott för en större publik 2012, med boken ”Det rättfärdiga sinnet” som förklarar hur vi formar våra politiska uppfattningar. Boken kan läsas som ett bidrag till förståelsen av hur politisk polarisering fungerar. Och den erbjöd en analys som gick utanför partipolitisk strategi och i stället riktade ljuset mot det mänskliga psyket: Vi är känslomässigt styrda, och beredda att anstränga oss rätt hårt för att rättfärdiga en åsikt – även om vi blir motbevisade.

Några år senare kom ”The coddling of the American mind. How good intentions and bad ideas are setting up a generation for failure”. Där varnar Jonathan Haidt och Greg Lukianoff för utvecklingen på amerikanska universitet, där de menar att en ny, överdriven fixering vid kränkthet har skapat en miljö där inga utmanande diskussioner längre kan föras, och där cancelkulturen har skadat både själva utbildningen och trovärdigheten för lärosätena. I sin iver att skapa ”trygga utrymmen” för minoriteter och andra grupper har också universiteten förlorat sin kompass.

Sociala medier har fört in en ny sorts rädsla, där allt som sägs kan tas ur sitt sammanhang och användas mot dig

Som en röd tråd genom böckerna löper en fascination för hur samverkan mellan moral och värderingar, sociala medier och kunskap ser ut – och vad det får för följder nu, här.

Sex år efter ”The coddling …” är Jonathan Haidt fortfarande djupt oroad över universitetsmiljön i USA.

– Jag älskar att undervisa, jag älskar universitet! Men jag är extremt bekymrad över våra epistemiska institutioner. Hur finner vi sanning? Det är svårt att ensam skapa kunskap. På amerikanska lärosäten skedde det i en process där människor utmanade varandra med evidens och argument, i en miljö fri från vapen och våld – fram till för några år sedan. Efter 2015 har det förändrats. Sociala medier har fört in en ny sorts rädsla, där allt som sägs kan tas ur sitt sammanhang och användas mot dig.

Han menar att många lärosäten i USA, inklusive elituniversiteten, har frångått sitt primära syfte: att söka kunskap, och kompletterat det med en vänsterpolitisk agenda. Men ett lärosäte kan inte ha två likställda mål utan att hela bygget skakar.

– Att en majoritet av dem som är verksamma inom akademin, särskilt i ämnen som mina – psykologi, sociologi – står politiskt till vänster är inget konstigt, tvärtom ganska naturligt. Men det blir ett problem när den som kritiserar vänstern tystas, och det är vad som sker.

Den turbulens som präglat det senaste året på många amerikanska universitet har med detta att göra. De propalestinska protesterna på campusområden, efter Hamas attack på Israel och kriget i Gaza, ledde till en debatt om ställningstaganden som till slut tvingat tre rektorer att avgå.

Vad vi ser är en existentiell kris för universiteten, menar Haidt. Kanske, hoppas han, kan en sådan kris bära med sig förändring. Han ser tecken på det.

– Men med studenter som mår psykiskt dåligt, och med lärosäten utan mångfald, finns alla skäl att vara oroad.

”Den ängsliga generationen” har fått sådana ringar på vattnet att han ägnar den rörelsen all sin tid.

– Och på det här området är jag optimist. Det bästa jag kan göra just nu är att stödja den förändringen. Det går att förändra på ett par år, om folk går samman. Det är svårt att vara det enda barnet utan mobil, men om ingen har en går det galant. Jag tror att vi kommer att betrakta ett barn med en mobil som något lika konstigt som ett foto av ett mellanstadiebarn med en cigarett i handen.

Genomslaget för boken har också lett till konkreta initiativ, många i linje med de rekommendationer han själv lanserar: inga smarta telefoner före high school (cirka 14 år). Inga sociala medier före 16 år. Mobilfri skola. Mer fri lek och större ansvar för barn i den verkliga världen.

– Över hela landet vill skolor och föräldrar stävja mobilanvändningen, och inför nya regler. Bland grupper av ungdomar börjar det bli trendigt att använda äldre modeller, dumtelefoner utan appar. Det är makalöst.

Demokrati är en särskild sorts samtal – men i dag har de politiska grupperna och enskilda individer helt egna nyhetsflöden

Fast boken om demokrati – som fått titeln ”Life after Babel. Adapting to a world we may never again share” – har han inte släppt.

– Jag tyckte om tanken bakom den, men det är en deprimerande bok där jag inte har några lösningar.

Han fortsätter, lågmält:

– Demokrati är en särskild sorts samtal. Även om det ofta är oartigt är det ändå en interaktion mellan människor. Men i dag har de politiska grupperna och enskilda individer helt egna nyhetsflöden. Det betyder att vi talar förbi varandra: vi kommer inte att ingå i samma samtal, vi kommer att tala ut i tomma intet.

Och så backar han 500 år tillbaka, ser tiden sedan Johann Gutenberg och spridandet av böcker som en era då människan sakta lärt sig hur demokrati och politik kan fungera.

– Men jag är rädd att de strukturerna inte håller längre.