Roman
Jörgen Gassilewski
”Leken”
Albert Bonniers förlag, 191 sidor
Bättre sent än aldrig. Fast det är nästan konstigt att den här romanen, eller en med liknande tema, inte skrivits förut. Förskolan är en plats där merparten av landets barn tillbringar år, månader, dagar. Och där barnens föräldrar varje dag är upptagna med att hämta, lämna och upprätthålla kontakter, inte sällan känsliga, kring små barn och deras upplevelser. En så stor del av ofantligt många människors liv, som är påfallande underbeskrivet i vuxenlitteraturen.
Men Jörgen Gassilewski är en författare som närmar sig oväntade ämnen, ofta också på ett oväntat sätt, och som med sitt språk utvinner något annorlunda. I den Augustnominerade romanen ”Göteborgshändelserna” 2006 beskriver han med sinnesintryck kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Och i romanen ”Hastigheten”, som rör folkmordet i Rwanda 1994, förmedlar han suggestivt människors tankar och känslor inför det brutala som händer dem och deras familjer och vänner.
Likadant i romanen ”Leken”. Vi är i den snart fyraåriga flickan Junis kropp och huvud och får hänga med i svängarna bäst vi kan. Platsen är förskolan Fiskeboden där mamman och pappan – körkortslärare respektive städare – tidigt på morgonen lämnar henne och lillebror Julius. Barnen ska till olika avdelningar. Julle har somnat i bilen och måste väckas. Juni tjatar om att få sin napp, men nu är det avvänjning, tråkigt nog. Väl inne på förskolan möter vi en skur av namn, barn och personal; det tar sin lilla tid att förstå vem som är vem. Juni krånglar för att få sin mamma att stanna ett tag, men det finns sällan så stora marginaler för föräldrar på morgnarna. Alla ska ju till sina jobb. Men nu är det alltså Juni vi hänger med och hon har lite andra prioriteringar. Vi får vänja oss vid ett extremt lågt tempo, blick för små detaljer, känslor som växlar färg på en sekund. Väldigt lärorikt om man vill hitta våglängden hos små barn.
Detta är väl att märka en vuxenbok, även om den ibland tangerar de mest elementära barnböckerna. Genrerna hämtar från varandra, böcker för barn och vuxna kan faktiskt glida ihop, som här när de handlar om något som angår både barn och vuxna i så stor utsträckning som förskolan gör.
Det visar sig i att just under den fria leken uppstår en del tjafs, som återges med stökiga replikskiften.
Romanen är indelad i kapitel som förutom början och slutet har rubriker som ”07.15 Lämning”, ”07.30 Frukost”, ”08.00 Utomhuslek”, ”10.00 Sångsamling”, ”11.00 Lunch”, och så vidare. Allt utom möjligen Fri lek klockan 13.00 är uppstyrt och kontrollerat av personalen. Det visar sig i att just under den fria leken uppstår en del tjafs, som återges med stökiga replikskiften. Många Nej. Mycket Vill inte. Alltsammans är oerhört trovärdigt och det är en märkvärdig sak att få denna speciella närkontakt med ett förskolebarn och hennes dag. Det är en underbar scen när Juni kommer att tänka på sin pappa ”som den snällaste som finns” och ritar honom med den tjockaste kritan. ”Röd. Glad mun.”
Det händer några dramatiska saker denna dag. Ledaren Johan spyr under en båttur och det går inte barnen förbi. ”Äckligt”. Ett annat drama är när Linns morfar faller ihop och det kommer blod ur hans mun. Stor förfäran, men inte så farligt egentligen. Han har råkat bita sig i fallet. Ett tredje är när alla överraskas av en regnskur och inte hinner undan. Och på utomhusleken på eftermiddagen uppstår en incident – när personalen av någon anledning lämnat barnen i sandlådan. Det är då Juni ser sin chans och ger sig på en liten unges sandkaka.
”Juni förstör resten av hennes sandkaka, utom en liten bit längst ner. Småbarnet klappar med plastspaden på det som är kvar, ännu långsammare. Hon stirrar på resterna av sin sandkaka, men sedan vänder hon blicken åt sidan, mot kanten av sandlådan, som att hon vill fly. Hon lyfter på rumpan, som att hon ska krypa iväg. Juni drämmer till småbarnet i huvudet med sin stora plastspade. Först är det tyst, en lång stund. Den lilla stirrar på Juni igen, frågande. Sedan kommer gråten.”
Ja, då kommer de vuxna farande och det blir en förlåt-session för personalen, som ber om ursäkt för att de lämnat barnen ensamma, och en liten lektion där Juni instrueras att säga förlåt och mena det. Inte helt självklart. Man får ta det några varv. Den här scenen lyckas Gassilewski förmedla med magnifik precision. Vi är verkligen med i sandlådan, hos Juni, och den stackars personalen som missade det hela och nu måste förmedla saken till föräldrarna: ”Men vi berättar inte att det var du för Andrés mamma och mamma. Eller att det var André du slog för din mamma och pappa. För så gör man inte i förskolan.”
Det som bryter stilen i boken är när förskolans målformulering och övergripande information citeras, kvasiformellt och med förnumstigt säljsnack. Effektfullt i motsats till den lite kaosiga stil som återger Junis upplevelser. Det hela är skickligt gjort. Poeten, dokumentär- och romanförfattaren Jörgen Gassilewski, har med sin känsla för formexperiment med denna roman gjort något djupt originellt. Och besynnerligt roligt att läsa.
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
