Vid bröllopet är bilen full av byggmaterial. Efter kyrkan och middagen sätter sig de unga tu för att köra 300 mil norrut, mot en fabrik vid Amazonflodens mynning. ”Fredag den 17 februari 1984 lossar vi lastbilen och åker flodfärja i fyra och en halv timme”, skriver bruden i sin dagbok.
Det blir en smekmånad i förarhytten, och det är också där författaren José Henrique Bortoluci blir till. ”När jag hör denna historia uppfattar jag den också som en sorts ursprungsmyt, ett äventyr som förenar mitt liv med vägarna på ett intimt och samtidigt avlägset sätt”, skriver han. Lastbilen är hans härstamning och hans skapelseberättelse – eftersom den varit ett med hans far, Didi.
”Det som är mitt” är en berättelse om ett liv bakom ratten, om lastning och lossning och bilen som en förlängning av chaufförens kropp. Det är också i interiörerna från den världen som läsningen lyfter. Pappa grillar kött på avgasröret, fastnar med lasten i leran, sitter och skriker till bilradion för att inte somna på en oändlig raksträcka genom djungeln. Bensinstationerna är som samhällen i miniatyr – på samma gång sovplats, restaurang, bordell, torg och marknadsplats.
När pappa kommer hem är det som att han hälsar på, en hybridvarelse som på samma gång är ett självklart centrum och en tillfällig gäst som löser upp rytmen i en pågående tillvaro. Bortoluci erinrar sig Telemachos, Odysseus son. Hur söker man efter en far som både är nära och borta, och ständigt vistas i ett ”gränsland mellan liv och död”? Är det ens möjligt att återvända ”efter att ha utkämpat strider, sett magiska väsen, mött den stora ensamheten, sett världen?”, frågar han sig.
Precis som många andra böcker som egentligen inte är romaner kategoriseras ”Det som är mitt” just som roman, och kanske spelar genren ingen roll. Men det ligger närmare sanningen att tala om en personlig kulturhistoria över det brasilianska klassamhället – och dess höga pris.
Sociologen Bortoluci ser i Brasiliens åkare en dröm om att undkomma herrarna, en bedräglig genväg ut ur löneslaveriet. Som egenanställd ska man vara sin egen chef och göra stora pengar – för att i verkligheten snarare fastna i skuldfällan, falla igenom det trasiga skyddsnätet och stå ensam med risken att förlora allt.
Det här är en liten bok som rymmer förbluffande mycket. Så susar pappas bil fram på diktaturens idiotprojekt till motorvägar, de som skulle kolonisera vildmarken och dess invånare. Han passerar platser där jordlösa bönder mejats ner av polis, kör genom den ständiga kampen om mark och resurser, allt präglat av det auktoritära som politiskt ideal.
Efter haverier i hjärta, kärl, blindtarm och gallblåsa har cancern intagit den här slitna arbetaren, och någon slump är det knappast.
Två förödelser pågår medan boken växer fram, skriver Bortoluci.
Den ena är nationell och politisk, även om ”vargen och hans gäng inte kommer att sitta kvar vid makten för alltid”. Vi förstår vem den brasilianske vargen är, och Jair Bolsonaro klev mycket riktigt ner häromåret.
Den andra växer i faderns kropp. Efter haverier i hjärta, kärl, blindtarm och gallblåsa har cancern intagit den här slitna arbetaren, och någon slump är det knappast. Tankarna rör sig mot Édouard Louis anklagelseakt i ”Vem dödade min far”, men Bortoluci är mindre schematisk och mer prövande.
Det är tydligt att han vill närma sig en tradition av klassresenärer som Tove Ditlevsen, James Baldwin, Didier Eribon och Annie Ernaux. ”… hon expedierade potatis och mjölk från morgon till kväll för att jag skulle kunna sitta i en aula och lyssna på en föreläsning om Platon”, citerar han – och ser sin egen historia.
Ett alltför intensivt namndroppande ger tyvärr ett lite jagat intryck, som att Bortoluci försöker gömma sig bakom storheter som Aleksijevitj, Sontag, Brecht, Barthes och Hemingway. I så fall fungerar det, han hörs faktiskt inte helt tydligt i egen rätt.
Med pappa Didi är det annorlunda – och kanske är det själva poängen. Att det trots allt är lastbilschaffisens röst vi ska minnas.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
