Det finns en särskild sorts självupptagenhet som är hisnande och samtidigt oberörbar. I offentligheten manifesteras den just nu av Ola i realityserien ”Love is blind” som visas på Netflix.
Ola är en framgångsrik konsult med oklar missbrukarbakgrund som tagit ledigt från arbetet för att fokusera på inre utveckling. Han står gärna barfota på klippor i linnebyxor.
Han är öppen för allt! Vad än universum låter komma i hans väg, så klipper han milt med ögonen och fortsätter le (alltmer ansträngt). Han tycker att normer är löjliga, själen är större än så. Åtminstone hans.
I programmet finner han Milly som är rolig, smart och egensinnig men som han denna vecka dumpat och sårat djupt.
När jag var 19 år hyrde jag rum hos en spanjorska i Sevilla. Först var hon härlig. Änglar och inre harmoni. Sedan införde hon ”utvädring av energier”
Hon hade nämligen kort hår. Just det kunde han faktiskt inte stå ut med. Inte heller med att hon drack läsk! Och så vejpar hon vid festliga tillfällen, och gillar hamburgare och pommes. Det händer att hon äter godis.
Det går bara inte när han checkar in med sig själv på klipporna.
Ola väcker ett ursinne i mig. När jag var 19 år hyrde jag rum hos en spanjorska i Sevilla. Först var hon härlig. Änglar och inre harmoni. Sedan införde hon ”utvädring av energier”. Varje morgon började med att jag fick höra hur jag smällt i köksskåp, ställt in tomatsås på fel hylla, haft oklara ansiktsuttryck som gjort henne osäker.
New age-lingo har en tendens att framhäva den troende som sinnebilden för acceptans medan den sätter diktatorsgränser för rimlighet (kort hår! fel kylskåpshylla!). Det är tyvärr outhärdligt. Men inte unikt för Ola.
Att sitta i lotusställning, knapra ångkokt selleri och försvara sina nedbrytande elakheter med ett behov att ”vara sann mot sig själv” blir bisarrt när det exponeras utanför den frälsta gruppen. Och jag tror att det är just den hållningen som gör världssjälen sorgsen.
Läs fler texter av Josefin Olevik
