Det är papporna och tystnaden som plågsamt förför mig när säsong fyra startar. SVT:s ambitiösa serie ”Född 2010” är tillbaka och de åtta barn som kamerateamet följt sedan födseln har hunnit fylla 13. En avgrund har öppnat sig mellan föräldrar och avkommor.
Det är inte första gången som filmare följer en grupp barn under uppväxten, ändå framstår dramaturgin som den perfekta. Finns det något mer fascinerande än att se en kladdig bebis bli till en människa med intressen och sorger, svagheter och säregna glädjeämnen. Den lilla runda handen hos en ettåring som börjar rita, skriva, slåss och röka (har ännu ej hänt, men ligger i tangentens riktning). Det är obegripligt i verkliga livet, men när kameran följer med och bilder läggs till varandra lagar den tiden som annars verkar så lösryckt.
Familjerna är utspridda över landet och över inkomstspektrumet. Några är trångbodda, andra är antroposofer eller skilda eller arbetslösa, chefer, sjukskrivna, politiker, samkönade och egenföretagare. SVT har förstås vaskat fram ett representativt startfält vad gäller yttre förutsättningar. Samtidigt binder likheterna samman de olika familjerna.
Kärleken och omsorgen om växande småbarn. Problemen med skärmtider. Och nu: stumheten.
För de allra flesta finns inget utomstående öga som ser på
De livfulla ungarna har blivit tysta, inåtvända. Söker inte längre sina föräldrar. Alla inblandade verkar plågas, ilska och tårar hos barnen som ännu inte har ord för det nya jaget. Det som inte leker. Som blir arg. Mammor som jobbar för mycket. Och så fäderna.
Angelos pappa som inte klarar konflikterna och varje dag byter kod till internet för att sonen inte ska fastna framför skärmen. Men lika frekvent blir överkörd.
Nicoles pappa som inte kan ta emot sin dotters tårar över att vara lämnad ensam långa kvällar: ”Ska vi sälja restaurangen då? Vill du det?”
Järna-pappan med dottern Hilma som kom till världen genom hemförlossning. Nu vill hon helst åka in till Södertälje med kompisarna och shoppa. En kväll har pappan lagat middag. Tystnaden växer över dem som varsin glaskupa. Han försöker skämta till det: ”Det är som att ha en främling här hemma”.
Hilma blinkar och sväljer med blicken i grytan. Pappan ber stapplande om ursäkt. Avgrunden.
Det tittarna får se är en naturlig del av frigörelseprocessen i fullt fungerande familjer. Men varje människa är ett universum och varje familj en egen liten katastrof. Och för de allra flesta finns inget utomstående öga som ser på.
Perspektivet gör utvecklingen så brutalt tydlig: medan barnets blick på föräldern klarnar och uppfångar svagheter och defekter, grumlas i en parallell rörelse de vuxnas förståelse för barnen de fostrat.
Det ligger en lättnad i att iaktta det svåra. För att kanske bli en smula mer förlåtande mot sin egen hemmasituation.
Läs fler texter av Josefin Olevik
