Utställningen ”Skulptören Carl Milles 150 år” öppnar den 14 juni på Millesgården. Museet kan sägas vara en ständig hyllningsutställning till konstnären, men ett 150-årsjubileum måste ju firas lite extra.
– Vi gör en introduktion till Milles. En kronologisk utställning från den tidiga uppväxten i Uppsala och genom hans liv. Vi tar gipsmodeller som inte brukar vara framme ur våra magasin och visar en del arkivmaterial: fotografier, föremål, lite film och ljudspår, säger Evelina Berglund som är curator för utställningen.
Carl Milles åkte med hjälp av ett stipendium som 22-åring till Paris. Då hade han i stort sett bara en snickarutbildning bakom sig. Men på ett par år förvandlades lärlingen till en fullfjädrad konstnär. Redan 1900 uppmärksammades han på Parissalongen och fick pris på världsutställningen. Efter genombrottet följde drygt 50 år av framgångsrikt konstnärskap, till en början i en mer klassisk stil, med tiden även inspirerat av art deco. Hans skulpturer och fontäner finns över snart sagt hela världen.
Utställningen på Tate Britain i London 1927 gjorde inte Milles internationella berömmelse mindre. På Millesgården visas bland annat ett stort reportage i en japansk tidning från 1929. På 30-talet var han på omslaget till Life Magazine.
– Han hade ett nätverk på en väldigt hög nivå. I samlingen finns brev från Eleanor Roosevelt, Greta Garbo, Ingrid Bergman, designer som Frank Lloyd Wright och Charles Eames, säger Evelina Berglund.
Millesgården på Lidingö utanför Stockholm byggdes av Carl och hans fru Olga Milles och skänktes till svenska folket 1936 för att bli ett museum. Vid den tiden var paret främst bosatta i USA men vistades delar av året på Millesgården ända fram till att de gick bort på 50-talet. Efter att Millesgården skänktes har den drivits av en stiftelse.
Som ett sätt att hantera sin konstnärs nazistiska åsikter har museet filmat rundabordssamtal som ska visas i den nya utställningen. En av de medverkande i filmen är Erik Näslund, som har skrivit en biografi om Milles. Han berättar hur han under arbetet med boken satt i Millesgårdens källare och läste den omfattande brevsamlingen, som avslöjade allt mer ”unkna åsikter” hos konstnären, i synnerhet under 30-talet.
– Milles skriver att han ”älskar människor som städar upp och gör det söndagsfint”, och då menar han Hitler, Mussolini och Franco, säger Näslund i Millesgårdens filmade samtal.
Att Milles inte gav uttryck för dem offentligt utan främst i privata brev var kanske ett skäl till att det dröjde innan hans åsikter kom till allmänhetens kännedom. Men det finns sannolikt andra skäl.
I samtalet medverkar även kulturjournalisten Ulrika Milles. Hon är en släkting till familjen Milles och sitter i museets styrelse. I filmen säger hon att hon tror att museets ledning länge hade svårt att hantera Milles nazistiska åsikter eftersom det var så skamligt och man ville skilja på sak och person.
– Jag tror att det här hör ihop med att Sverige aldrig gjorde upp med sin hållning under kriget, med nazismen. Carl och Olga hade inga barn, därför finns inte den mest personliga mittpunkten, sorgen över att ha en sådan far och mor, säger Milles i filmen.
Evelina Berglund menar att det är en process för museet att förhålla sig till Carl Milles åsikter.
Är detta första gången som ni tydligt, utåt mot publiken, berättar om hans nazistiska åsikter?
– Nej, detta är ju någonting som vi hela tiden har en relation till. Vi har gjort djupdykningar i brev och det finns presenterat uppe i konstnärshemmet. Det har varit rundabordssamtal tidigare. Det har skrivits forskningsböcker och en biografi. Men när vi gör den här presentationen och introduktionen till Carl Milles måste vi också ta ansvar för det lite mörkare i personen.
