Presentationen av Carla Sehns huvudrollsfigur i ”Mecenaten” är en trestegsraket. Först guidar hon en grupp genom ett konstverk – klädd i vad som ser ut som en ateljéuniform, men som snart visar sig vara en städrock. I nästa scen står hon på knä och skrubbar en toalett. I den tredje får hon sparken.
”Mecenaten” följer den avskedade städerskan när hon kliver in i rollen som sin före detta arbetsgivare – den uppburna galleristen vars flådiga hus hon städar. När hon lockar med sig två unga konststudenter till det tomma huset, förblindade av drömmen om genombrottet, skiftar makt och roller snabbt. Konstvärlden blir en perfekt arena för filmens våldsamma statuslekar. Bäddat för en debut med thrillerstämning där mer än bara sanningen står på spel.
– Jag vill utmana mig själv när jag skriver så att det blir spännande även för mig. Jag hade ett slags känslomässigt manifest för vad den här historien skulle vara, säger Julia Thelin om sin långfilmsdebut.
Vi ses på ett kafé vid Moderna museet – en passande plats för ett samtal om inspirationen bakom ”Mecenaten”. Julia Thelin berättar att hennes manifest tog avstamp i frågor om representation, kvinnor i konsten och hur vi ser på oss själva genom andras blick.
– Konstvärlden är ju en spegling av samhället och dess hierarkier. I ”Mecenaten” vill jag undersöka värdet av att vara konstnär i en värld där kapitalet styr. Både det kulturella och det ekonomiska. Det handlar om att rätt personer ska uttala sig om värdet på något innan det de facto blir värdefullt, säger hon.
Carla Sehn har tidigare spelat mer extroverta huvudroller i bland annat ”Åremorden” och ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”. I ”Mecenaten” gör hon en mer återhållsam rollfigur som försöker att hantera sitt inre kaos – tills det inte går att hålla inne längre.
– Vi jobbade mycket med Carlas uttryck. Det avslöjas inte så mycket om hennes bakgrund, vi vill liksom putta in publiken i hennes känslor och upplevelser utan att fokusera så mycket på vem hon är, säger Julia Thelin.
Från början var huvudrollen tänkt för en äldre skådespelare. När Carla Sehn provspelade fick hon nej, men gav sig inte utan kontaktade producenterna för att argumentera för sig själv. Först ett år senare, när ingen annan visat sig passa, hörde produktionen av sig igen – och då fick Sehn rollen.
– Jag märkte direkt att Carla förstod lekfullheten i ”Mecenaten”, säger Julia Thelin som också upptäckte nya nyanser i rollen genom Carla Sehns tolkning.
Under världspremiären i Göteborg slogs hon av scenen där Carla ska spela piano och gör en konstpaus innan hon sätter sig vid pianot.
– På bara några sekunder lyckades hon förmedla så många känslor – det hände något inom henne som verkligen berörde mig. Vid ett annat tillfälle säger hon en replik på polska, och bara de där få orden, med tanke på hennes bakgrund, gav rollen en extra dimension. Carla har en medfödd känsla för kulturkrockar och förstår de oskrivna regler som finns i kulturvärlden.
”Mecenaten” utspelar sig till största delen med tre skådespelare på en och samma plats. Lucas Lynggaard Tønnesen och Maxwell Cunningham gestaltar två hoppfulla konststudenter som följer med galleristen till hennes lyxiga, tillfälligt tomma hus. Spänningen ökar i takt med att lögnerna tätnar och kommunikationen mellan kvinnan och de unga männen förstärks av musik och performancekonst.
Men den dominerande uttrycksformen mellan karaktärerna är dans – ett uttryck som Julia Thelin tidigare utforskat i kortfilmer som ”Push It” och ”Lilla Olle”. I ”Mecenaten” inleds dansen sällskapligt, men utvecklas snart till något betydligt mer hotfullt.
– Jag tänker väldigt mycket med min kropp, rörelse är ett slags sätt att förhålla sig till världen, säger hon.
Thelin menar att ”Mecenaten” bygger vidare på den energi som präglade hennes prisbelönta kortfilm ”Sorry Not Sorry” (2019) med Gizem Erdogan. Filmen tilldelades Svenska kyrkans filmpris vid Göteborgs filmfestival, med motiveringen att ”utgångspunkten är varje människas behov att bli sedd och bekräftad”.
– Jag söker mig ofta till dans och konstvärlden för inspiration. Det finns mycket dans i min familj och jag gick en inriktning med musikalprofil i skolan, det var ett underbart sätt att ta sig igenom den tiden. Jag var nog för prestationsinriktad för att bli dansare själv men jag älskade att skapa koreografier åt andra och sätta upp föreställningar.
En av Julia Thelins första stora filmupplevelser var skejtfilmen ”Lords of Dogtown” som kom under tidigt 2000-tal. Filmen inspirerade henne att göra en koreografi till den ikoniska glamrock-hitten ”20th Century boy” av T.Rex.
– Den går väldigt fort och jag var imponerad av att mina danskompisar satte alla rörelserna som jag improviserade fram. Jag har alltid varit intresserad av att berätta en historia, men i början var det inte det verbala som var det viktigaste, berättar hon.
– För mig är det märkligt att begränsa karaktärer till bara ord. Det hotfulla, lekfulla och sexuella kan rymmas i samma handling – en örfil kan bära alla tre. Att se en thriller är en fysisk upplevelse, och kvinnans lögn i ”Mecenaten” blir något kroppsligt. Jag vill pressa henne och se om hon ger sig, säger Julia Thelin.
Arbetet med filmen föregicks av workshops och repetitioner under ett helt år innan inspelningen på Gotland. För Julia Thelin var långfilmsformatet en helt ny erfarenhet.
– Jag läste något om Kafka i DN som jag känner igen mig i. Han gillade novellen, där han kunde skriva sig igenom något på en natt, men romanen blev svårare eftersom den krävde mer tid. Så var det för mig också – långfilmen var något helt annat än kortfilm. Jag behövde hitta sätt att portionera ut arbetet och lita på att allt fanns kvar till nästa gång. Tursamt nog fungerade det, säger hon.
Fakta.Julia Thelin
● Manusförfattare och regissör med bakgrund inom dans. Född 1991 och uppvuxen Stockholm.
● Har tidigare gjort flera kortfilmer varav ”Push it” blev utvald att tävla om kortfilmernas Guldpalm vid Cannes-festivalen 2017. Andra uppmärksammade kortfilmer av Julia Thelin är ”Lilla Olle” (2019), ”Brottas” (2018) och ”Sorry not sorry” från (2019).
● Aktuell med långfilmsdebuten ”Mecenaten” som har premiär den 20 mars. Filmen tilldelades Svenska kyrkans filmpris 2026 under Göteborgs filmfestival.
