Namnet Juno minner om den mäktiga guden Jupiters hustru i den romerska mytologin. En drottning med feminin appeal och äktenskaplig kärlek som sin egen specialitet. Men också passande nog beskyddare av matmeckat Rom.
Det är kanske ingen slump att den stora, stimmiga restaurang Juno, som öppnade i början av sommaren, är smockfull av – just kvinnor.
Men det verkar som om Fridhemsplansfolket i allmänhet har sett fram emot att det nya Medelhavsdoftande vattenhålet skulle öppna. Redan för fyra år sedan flaggade Brasseriegruppen (numera Gastro Hospitality) för att de skulle ta sig an Stockholms mest ocharmiga korsning, hörnet Sankt Eriksgatan/Fleminggatan, snett mittemot ingången till Västermalmsgallerian.
Det tog fyra år och ett antal rättsliga turer kring alkoholtillstånd innan den gamla Nordeabankens lokaler kunde börja härbärgera hungriga gäster i stället för stressade låntagare.
Bakom den havsblåa inredningen, komplett med marina tavlor och gardiner som stänger ute det icke-så-medelhavskompatibla trafikbruset från Sankt Eriksgatan, står Koncept arkitektbyrå. Det är en tilltalande öppen lokal med en avspänd bistrodel mot gatan och en aningen mer konservativ matsal med vita linnedukar längre in i lokalen.
Mat- och dryckesinspirationen är hämtad från ”södra Medelhavet” med såväl plockiga smårätter som mer traditionella huvudrätter på den spretiga menyn. Drinklistan är fantasifull och passar den uppsluppna atmosfären men utan att nå några riktiga mixologiska toppar.
Signaturdrinken Juno Sour (155 kr) med amaretto, whiskey, hallon och björnbär har fin syra och är vackert rubinröd med bländvitt mascarponeskum (!) En vit ”grekisk sangria” (155 kr) är en söt – men också fräsch – start på middagen, med grekiska stapelingredienser som retsina och persika tillsammans med svensk fläder och italiensk spumante.
Menyns första del är uppdelad på ”röror och bröd” och ”förrätter.” Vi tar in en spicy feta-röra (69 kr) och blir tillsagda att vi då måste ta en focaccia (49 kr) till. Det är ett otyg att inte självklart få bröd till en röra, och lite konstig mix även om focaccian är riktigt fluffig. Fetaröran är klanderfri; lite chunky ost, rökighet från paprikan och subtilt sting från chilioljan.
På förrättslistan finns greek cigar (129 kr), två filorullar fyllda med fetaost som väller ut när man sätter i kniven. En aning apelsinblomshonung (som kunde varit mer generöst tilldelad) balanserar upp det feta, och pistaschnötter ger krisp – men tyvärr är anrättningen degig och har inte den frasighet vi hade önskat.
Philibon melon (135 kr) är en klyfta cantaloupemelon, delad i tre med skivor av rå tonfisk hängande över – serverat med citron och mynta. Det är en fräsch och fint upplagd rätt, men tonfiskens havssmak drunknar lite i den syrliga citronsås som den serveras tillsammans med.
Pulpo (165 kr) är i sin tur ett par rejäla bitar bläckfisk på en bädd av hummus. De är aningen sega men den kryddiga anrättningen med sobrasada-smul och pimiento är ändå prisvärd.
En måltid på Juno är ingen stillsam affär och inget särskilt bra tillfälle för förtroligheter. Borden står tätt och det är lätt att fastna i grannarnas konversationer, särskilt om detaljerna är smaskiga. Å andra sidan är ljudnivån rejält hög – inte minst om man sitter nära det öppna köket där drinkar skakas och tallrikarna slamrar.
Från grillen är ryggbiffen (295 kr) en fin köttbit, grillad till perfektion serverad med en hårt grillad spansk salladslök och citron – på en bädd av salsa romesco med rökig och pepprig sötma från paprikan. Något otippat serveras köttet med en stor drös hackade marconamandlar, det ger en krispighet till rätten som är riktigt fin!
Sidorätten frasig potatis ”bravas” (65 kr) är krispiga små potatisar – stinna av smält parmesan och vitlökssmakande sås ringlad över.
Köttälskarna kan också välja grekklassikern souvlaki på ibericogris (229 kr) eller närliggande lammspett (225 kr) som serveras med yoghurt, dill och gurka respektive getoströra med oliver och rosmarin. Bra kött, men serveringarna är i enklaste laget.
Fisk- och skaldjursvännerna har det lite bättre: Havsabborre (255 kr) är menyns stora fynd. Urbenad fisk grillad med fingertoppskänsla, som tillsammans med kapris, rostad tomat och oliver smakar Medelhavet när det är som bäst. I paella (255 kr) återkommer den grillade pulpon i sällskap av hårdstekta rödräkor. Tätt, smakrikt och kryddstarkt men med väl mycket sälta, även för en inbiten saltoman.
Trots att Juno ofta tycks vara fullt redan tidigt på kvällen är serveringspersonalen vänlig och trevlig. De hänger upp ytterkläder och guidar i menyn med samma glada leenden. Någon enstaka gång blir det lite rörigt när det gäller vem som beställt vad, men det är en randanmärkning.
De rejäla portionerna lämnar inte alltför mycket plats för efterrätter, men en baklava sundae (109 kr) ger en riktigt grekisk känsla. Flarn av söt frasig filodeg nedstuckna i syrlig yoghurtsorbet serverad i en grön pistaschkräm med rostade nötter. En smaklig sötma.
Brittiskättade Juno mess (115 kr) sticker ut från Medelhavskonceptet; vaniljkräm, maräng och jordgubbssås. Barnsligt gott, men knappast omistligt.
Man går inte primärt till Juno för de kulinariska höjderna, även om det finns fynd på menyn. Däremot är det ett tillskott till Kungsholmens sociala liv, där man kan ha en stimmig, snackig, plånboksvänlig kväll med generösa öppettider som grädde på moset.
Läs mer:
Läs fler av Krogkommissionens tester
Vill du ha mera tips på mat, dryck och krogar? Eller dela med dig av egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och krog!
