Man kunde tro att Jussi Adler-Olsen har varit i slagsmål. Blåtiran runt höger öga är en dag gammal och skiftar i olika nyanser av lila.
Sanningen är att han varit oförsiktig. Ivrig, rentav.
Han är en av Danmarks bäst säljande författare genom tiderna. Böckerna om avdelning Q och den besvärlige kriminalkommissarien Carl Mørck vid Köpenhamnspolisen är utgivna på 40 språk i 124 länder.
Internationella priser och stora pengar har flödat in. Jussi Adler-Olsen är god för runt 100 miljoner danska kronor. Nu är han obotligt sjuk i benmärgscancer.
– Det är inte särskilt praktiskt, säger han.
Efter en cellgiftsbehandling som den han fick häromdagen brukar han känna sig trött och sliten. Men på kvällen var han pigg, frågade hustrun Hanne om han inte skulle åka ner och handla.
Väl utanför butiken blev han yr, noterade att han glömt käppen hemma, dundrade ner i marken och slog huvudet i kullerstenen.
Många hade nog ställt in intervju och fotografering – men Jussi Adler-Olsen låter sig inte bekommas, han har gott självförtroende. En enkel blåtira är inget att orda om.
– Det använder ni bara som ni vill i bilderna. Det tål jag, säger han.
Hans assistent, Elisabeth Ahlefeldt-Laurvig, visar in i det rödteglade huset i Hørsholm. Hit flyttade författaren och hans hustru Hanne för fyra år sedan. Byn ligger någon kilometer inåt land från Rungsted och den danska ”guldkusten” mellan Köpenhamn och Helsingör.
Villan från 1929 är på närmare 300 kvadrat och full av modern konst.
– Det är vårt fjortonde hus, säger han och placerar käppen på en stolsrygg inom räckhåll (den ska han inte glömma fler gånger).
Hanne Adler-Olsen har för länge sedan tröttnat på att leva i renoveringskaos, nu stannar de här. Skälet till flytten är också annorlunda än tidigare gånger. Parets son med fru och två barn bor bara snett över gatan. Det var svärdottern som ”lurade hit” dem.
– Jag hade sagt att det skulle krävas att just det här huset var till salu. För det visste jag ju att det aldrig skulle bli, säger han med ett leende.
Sedan en dag ringde svärdottern och sa: nu kan ni flytta hit.
Jussi Adler-Olsen har i hela sitt vuxna liv köpt gamla fallfärdiga hus, rustat upp, renoverat och sålt. Det har varit både hobby och affärsidé. Först har han skrivit roman i några timmar, sedan murat tegel. Dessutom har sysslan varit utmärkt för äktenskapet – om man får tro författaren. Han och Hanne har varit tillsammans i 55 år.
– Hur håller man ihop? Det gör man genom att skapa ett nytt liv hela tiden, vi har nollställt oss många gånger. Och kan man klara det, så är det ett bra äktenskap.
Är du en rastlös person?
– Nej, inte rastlös. Det är jag inte, säger han, och tycks förnärmad över frågan.
– Det har alltid funnits ett mål med det jag gjort. Rastlös betyder ju att man aldrig är helt nöjd eller glad, men så är jag inte.
Energisk då?
– Ja, säger han belåtet.
– Det stämmer bättre.
Jussi Adler-Olsen och hans tre äldre systrar är vana vid att tala om sjukdomar vid middagsbordet. Pappan var en framgångsrik psykiatriker och mamman startade en jourläkarpraktik. Att läsa till läkare var därför en självklarhet.
– Jag kan absolut ordna en blindtarmsoperation på er om ni skulle falla omkull, säger han förtjust.
Men på läkarprogrammet blev han inte långvarig.
– Jag tyckte inte om miljön, tyckte inte om kollegorna. Det är mycket press, som kan vara ganska orimlig, på ett sjukhus. Och jag tyckte att man glömde bort patienternas bakgrund, särskilt inom psykiatrin.
I stället läste han samhällsvetenskap, filmvetenskap och öppnade ett antikvariat som sålde serietidningar.
– Jag träffade tidsandan perfekt, det blev en enorm succé. Efter några månader hade jag tre anställda. Då hade jag råd att köpa ett första hus att rusta upp.
Han startade förlag och fattade ett beslut: han skulle skriva en internationell bestseller.
Du hade bestämt dig för det?
– Självklart! Varför skulle jag inte? säger han med förundran i blicken, som om självtvivel skulle vara något alldeles befängt.
– Sedan hittade jag på några originella och viktiga historier som handlade om maktmissbruk. Det gör egentligen alla mina romaner.
Assistenten dukar fram kaffe och croissanter med hemgjord krusbärsmarmelad, men Jussi Adler-Olsen hinner inte äta, han vill berätta vidare. Hans första böcker fick inte det genomslag han hoppats på.
– Jag blev fint rankad i Spanien och Nederländerna. Men det skiter folk i! Tyskland är den viktigaste marknaden. Kommer man in på den tyska bästsäljarlistan, då vet hela världen.
Det var bara att skriva vidare. Med ”Kvinnan i rummet” 2007, den första delen om Avdelning Q, kom det internationella genombrottet.
Frun Hanne har varit en av hans viktigaste läsare, en ”kvalitativ konsulent”, som han säger. De träffades som studenter när han hade tagit ett jobb som gick ut på att sortera papper.
– Det mest idiotiska jobb du kan tänka dig, säger han.
Han hade just meddelat sin kompis på kontoret att hit skulle han minsann inte komma tillbaka. Då kom Hanne in genom dörren, barfota, eftersom det hade regnat – och mycket försenad.
– Vi hade en despotisk kontorschef, som kom rusande mot henne för att ge henne en utskällning. Hon gav honom en blick, och det såg ut som att han sprungit rakt in i en mur. Han stannade, och backade!
Jussi Adler-Olsen sade till sin kompis: ”Där är hon ju”. Sedan dess har de varit tillsammans.
– Det har krävt en massa. Tillit, lojalitet, det har varit positivt och negativt. Men vi har hållit ihop och alltid låtit det positiva vinna. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne nu, jag skulle nog inte kunna leva vidare, säger han fundersamt.
– Hon var ett bra val, jag hoppas att jag varit detsamma för henne. Vi har ju levt under en sten i massor av år.
Under en sten?
– Ja, jag menar att vi under många år inte hade någon säker inkomst.
Så är det alltså knappast längre. När författarkarriären först tagit fart, sade Hanne upp sig från sitt jobb som socionom, och blev under några år sin mans assistent. Till slut tappade hon kontrollen över ”de satans intäkterna”. Det var då Elisabeth Ahlefeldt-Laurvig, med en bakgrund i den danska förlagsvärlden, kom in i bilden.
– Hon har slitit. Förra året lyssnade hon på 81 ljudböcker i bilen på väg hit. Jag kan fråga henne om allt.
Jussi Adler-Olsen har aldrig gillat de danska filmatiseringarna av hans böcker. Men den nya Netflix-serien ”Dept Q” av regissören Scott Frank (”The queen’s gambit”) är han mycket förtjust i. Handlingen har visserligen förflyttats till Skottland.
– Jag sa: du gör vad du vill, Scott. Han har verkligen tagit sig friheter, helvete vilka friheter! Men det är roligt. Det är bra gjort.
Hans tionde roman om avdelning Q, ”Sju kvadrat med lås” kom ut i Danmark i november 2023 och var tänkt att bli den sista i serien. Jussi och Hanne Adler-Olsen hade storslagna planer.
– Vi skulle resa runt i Japan, vi skulle göra massor av saker.
Men det kan vara farligt att gå i pension, som han säger.
– Förr i tiden, när en poliskommissarie eller journalist pensionerade sig, så dog han efter tre år. Det var förstås också för att de drack så mycket, men folk vet inte vad de ska hitta på!
Han ändrade sig. Kanske kunde någon yngre författare fortsätta arbetet med böckerna? Han funderade igenom en rad alternativ.
Sedan bokade han ett möte med Line Holm, erfaren journalist på tidningen Berlingske, och Stine Bolther, som varit kriminalreporter i över 25 år. Duon hade redan skrivit några egna böcker ihop.
– Jag meddelade att jag vill ha dem som mina avlösare. De är mycket begåvade båda två.
Holm och Bolther sade upp sig från sina jobb och Adler-Olsen gick igenom det han tycker är viktigast: att känna sina romanfigurer, göra noggrann research och alltid jobba hårt med spänningselementen.
– Båda är eminenta på research. Det måste man vara om man ska samarbeta med mig. Jag har alltid haft som ambition att veta mer än journalisterna, mer än de som jobbar med kriminologi. Jag har suttit i fängelse som research, varit på mängder av obduktioner och pratat mycket med kända utredare.
Line Holm och Stine Bolther presenterade sin synopsis. I den elfte romanen ”Döda själar sjunger inte”, nyss utkommen på svenska, introduceras en ny karaktär, Helena Henry. Hon får en svår första tid med kollegorna i källaren. Kriminalkommissarie Carl Mørck har (i princip) lämnat avdelning Q för att (mycket metaaktigt) börja skriva kriminalromaner.
Jussi Adler-Olsen krävde en ändring av bokens början och gav sedan klartecken för att börja skriva. Någon månad senare, i februari 2024, fick han beskedet om obotlig benmärgscancer.
Han har haft cancer två gånger tidigare – då har han kunnat bli friskförklarad och komma tillbaka. Den här gången är det annorlunda.
– Det är ett nederlag.
I över två månader låg han ”närmast i koma” på Rigshospitalet i Köpenhamn. Totalt var han inlagd ett drygt halvår. Sedan flyttade han hem till vardagsrummet på första våningen i huset.
Prognosen säger tre till tio år, enligt läkarna. Men den tuffaste behandlingen kan han inte få, han är för skör. I stället får han en annan behandling – och hoppas att få ingå i ett forskningsprojekt med ytterligare en, som ännu inte blivit godkänd.
– Jag hoppas på den. Jag känner att jag blivit starkare.
Det har hänt att författaren gjort misstag. Vid utgivningen av en av böckerna i serien strömmade hundratals upprörda läsarmejl in. Det handlade om kontanter som släppts ut från ett tågfönster på väg från Odense.
Under sin research hade Jussi Adler-Olsen tagit ett långsamt regionaltåg. Men under skrivprocessen fick han inte tiden att stämma med den biljakt som pågick samtidigt, så han bytte tågtyp till ett snabbgående tåg. Responsen var inte nådig.
”Har du blivit så rik och enväldig att du slutat åka kollektivt?”, skrev en av läsarna, och förklarade att det ju inte går att öppna de där tågfönstren.
”Om du inte kan leverera något korrekt om något vi alla mycket väl känner till, hur ska vi då kunna lita på allt annat?”
– Det blev en hård lärdom. Det var jag verkligen inte glad för. Men i övrigt gör jag inte fel, det gör jag bara inte, säger han och ler finurligt.
Lanseringen av den nya boken är i full gång i ett flertal länder, men Line Holm och Stine Bolther får sköta det mesta. Jussi Adler-Olsen har annars alltid lagt många resdagar per år för att träffa läsare, medverka vid bokmässor och ge intervjuer.
– Det går tyvärr inte längre, säger han.
Nu smider han planer på att skriva barnböcker, ”Q-klubben”. Ytterligare två böcker med den nya författarduon Holm och Bolther är också planerade.
– Avdelning Q är viktig för många förlag rent ekonomiskt. I Tyskland ska de använda överskottet till att göra nyöversättningar av Schiller och Goethe och encyklopedier om konst. Det hade de inte kunnat om jag lagt av. Av respekt för det har jag valt att fortsätta.
Han var en idiot, för att uttrycka det milt
Han har aldrig dragit sig för att kritisera kända människor i offentligheten. Tidigare statsministern och Nato-generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen har han ett särskilt horn i sidan till.
– Honom har jag kämpat mot i många år, gud bevars. Men förgäves! Han har verkligen förstört mycket i Danmark och var otroligt glad i George W Bush. Det var inte jag. Han var en idiot, för att uttrycka det milt.
Du har sagt att du är socialist i hjärtat?
– Ja, det bör ju alla vara. Med det menar jag att vi alla i hjärtat skulle bry oss mest om att alla runt oss har det bra. Socialismen har många dåliga sidor. Men kärleken till sin nästa värderar jag högt. Empati fick jag lära mig mycket om hemifrån, att kunna tala med alla.
Det är inte alltid lätt, säger han.
– Det är ju inte alla man bör vara empatisk gentemot. Det kan finnas riktiga rövhål. När jag varit runt på fängelser har jag träffat många som det är svårt att vara empatisk mot. Med det är nödvändigt, för annars kommer de inte vidare.
Jussi Adler-Olsen greppar käppen och går försiktigt de få trappstegen upp till vardagsrummet. Där ger han Hanne en puss och får en påminnelse om att ta sitt penicillin. På köksbänken ligger dosetten med dagens alla tabletter framme. Och så kommer det gäster i eftermiddag.
– Det är många som ska försäkra sig om att jag har det okej.
Läs fler författarintervjuer och läs fler artiklar av Hilda Ärlemyr
