Ska vi ta det en sista gång då: När Kristoffer – då Kringlan, nu K – Svensson hade den ofattbart usla smaken att hata och hota den kritiker som gett hans bok en minimal anmärkning, i en i stort rätt positiv recension, och knallfull i en grabbpodd hatbrottshota kritikerns uppdragsgivare, så hamnade han i kylan. Nåja. I dag, efter snart tio år i exil (nåja igen), är han minst sagt tillbaka i värmen – inför denna omfattande Sverigeturné framför smockfulla salonger har han intervjuats i alla de mittfåremedier som så förfärades en gång. Det finns i dag bara en sida att stå på: Svenssons. Så kan det gå.
Det intressanta i allt detta är inte rikets åsiktstrender – som kommer och går, vänder tillbaka och går igen – utan K Svenssons egen hållning. Nästan alla som skapar något publikt vill bli brett älskade och respekterade, och alla som tittar på vill inget annat än att älska och respektera alla som skapar något publikt. Frågan är dock om herr K kan höra till den lilla spillra av kulturutövare med den goda smaken att ge fan i kärlek och respekt.
Han gör som vanligt helt enkelt sin grej, vilket är en 75 minuter lång medvetandeström om allt och inget: hårförlust och hundar
Hans föreställning ”En modern gentleman” bär åtminstone inga spår av publikanpassning eller frieri, den som hade hoppats bevittna en Canossa-vandring får vända hem besviken. Han gör som vanligt helt enkelt sin grej, vilket är en 75 minuter lång medvetandeström om allt och inget: hårförlust och hundar (hans egen ligger på scenen och latar sig under hela aftonen) och hasch. Och hans barn och hans fru. Och var går egentligen gränsen för att kallas psykiskt sjuk missbrukare?
Om ämnena kan sägas vara personligt vardagliga så bär nästan alla en filosofiskt färgad knorr i slutsatserna. Detta är en uppenbart bildad karl som skriver skarpa manus förklädda till svammel. Själva temat, föreställningens titel, har förstås sin grund i det som hände på fyllan framför en mikrofon för tio år sedan, men detta snuddas det på sin höjd vid.
Sånär som på två sekunder här eller där, när han tar en burkölsklunk eller byter snuspåse under läppen, maler han på i princip helt utan pauser för applåder och skratt. Nu innebär detta inga större problem då det oftast inte ett dugg handlar om poänger i klassisk mening, och de som ville ha sig ett antal asgarv en tisdagskväll får också de vända hem besvikna. K Svensson är mer konst än komik.
Och det är inte bara ovanligt på en humorscen, det är precis så en gentleman ska uppföra sig: att lämna smakbedömningen åt publiken. Denna representant säger tre och en halv burkar Budweiser av fem.
Läs också:
”I dag kan jag unna mig att se det som en offentlig genomklappning”
