Det var på en kräftskiva jag första gången hörde KAJ. Året var 2012, en sommarkväll sent i juli, i min lilla hemby i Pargas. Svenskspråkig glesbygd i Finland. Som även KAJ är sprungen ifrån.
Låten var ”Tango taas”. Vi skrattade så vi grät. En briljant lek med dialekt och standardsvenska.
Att de var geniala förstod vi från första stund.
Vi visste också att de aldrig kommer att bli stora. Finnar och svenskar bryr sig inte om att följa finlandssvensk kultur. De lever i sin majoritetsbubbla, sådan är världens ordning.
Dessutom rappar och sjunger KAJ på Vörådialekt. Eller som min egen tidning DN beskrev det 2017: ”Grov dialekt”. Där kallades de också ”den rätt fåniga gruppen KAJ”.
Inför Mellofinalen basunerade jag kaxigt ut på sociala medier att min journalistiska integritet gäller Tysklands-, Ukraina- och Rysslandsbevakning, men inte KAJ.
Det var obetänksamt. Några timmar senare var de storstjärnor.
Samtal blandat med skratt hörs på avstånd när KAJ kommer gående i korridorerna på skivbolaget Warner Music i Helsingfors. Jag hade förberett mig på att träffa tre sönderintervjuade personer, utleda på att tala om bastu och vilket hockeylag de håller på. Men de verkar fortsättningsvis tycka att det är lika roligt.
– Livet rullar på som vanligt. Det finns ett begränsat antal timmar i dygnet och så tar man en sak åt gången, säger KAJ-solisten Jakob Norrgård.
KAJ är stjärnor i två länder, både Sverige och Finland. Samtidigt reser de kors och tvärs över Europa på Eurovisionevenemang. ”Bara bada bastu” är förhandsfavoriten nummer ett inför finalen i Basel. Över hela Europa råder KAJ-feber.
Jakob Norrgård, Kevin Holmström och Axel Åhman är lika avspända och vänliga som alltid.
Har ni blivit uppfostrade till att vara hövliga?
– Absolut. Det var viktigt. Mamma lärde mig till exempel att man alltid ska hälsa på den som är äldre än en själv, säger Jakob.
– Och alla på byvägen! fyller Kevin i.
Den österbottniska kulturen i deras hemtrakter präglas av stark social sammanhållning.
– Om man inte hälsar på alla man möter i byn kan man få problem. Därför är det bäst att säga hej till alla. Också om man inte känner igen bilen, säger Kevin Holmström, uppvuxen i Komossa utanför Vörå med 150 invånare.
Pliktkänsla är något man fostras in i. Kevin, Axel och Jakob visste från första början: Melloseger eller inte, hemmaturnén ”Karar i arbeit” i Österbotten ska i mål. Vad som än händer.
– Vi har ett ansvar för publiken som har fostrat oss. Därför skippade vi till exempel ett Eurovision preparty i Amsterdam. Det gick ju inte, eftersom vi skulle spela i Stjärnhallen i Nykarleby, säger Axel.
****
Den finländska regionen Österbotten ligger mitt emot svenska Västerbotten och är tvåspråkig. Svenskspråkiga män i Österbotten lever i genomsnitt två år längre än finskspråkiga. Enligt docent Markku Hyyppä beror det inte på skillnader i kosthåll eller genetik. Orsaken är det sociala kapitalet: körsång, amatörteater och fika.
Så säger man visserligen inte i Österbotten, där fika heter kaffi å bolla. KAJ har naturligtvis en sång om österbottnisk fika, med titeln ”Pa to ta na kako? (Brukar du ta kaka?)
Vänskapen mellan KAJ-medlemmarna är över tjugo år gammal. Kevin och Axel hade sommarstugor bredvid varandra, Axel och Jakob träffades i lågstadiet under en fotbollscup. Den lillgamla Axel gjorde stort intryck på Jakob.
– Du var kanske sju år gammal och höll på och slog in utstickande spikar med en sten. För att ongana (ungarna) inte skulle skada sig. Jag tänkte: De här är ju en gubb!
Axel nickar bifallande.
– Det är sån man blir när man växer upp femton meter från farmor och farfar.
I högstadiet började de umgås på riktigt. Raster och håltimmar gick åt till spontana improvisationer, på österbottniska pjas, för att få varandra att skratta. En stor del av KAJ:s produktion – både sånger och revyer – bygger på karaktärer som de själva upplevt under sin barndom.
– När jag var hemma hos farmor och farfar som barn kunde folk dyka upp när som helst. Gubbarna i byn kom bara för att prata. Man visste att när Rönnlunds Erik kom körande med Dextan så sitter han här i tre timmar, säger Axel Åhman.
”Dextan” är 1950-talstraktorn Fordson Dexta. Kevin Holmström kör en sådan i videon till ”Kom till byin”.
– Och var det nån som kom till din gård och sålde fisk, då köpte du fisk, fortsätter Axel. Annars kom han ju inte igen. Fiskgubben frågade aldrig vad man ville ha för fisk. Han meddelade: ”Ja hadd en bra abborr” och så köpte man den.
Att man ska hjälpa och se varandra är något de har växt upp med.
– När jag var barn hade vi en man som kom konstigt ofta till min farmor och farfar, säger Kevin. Han satt och sov på soffan.
Senare fick Kevin veta att mannen var i sorg. Efter att hans fru hade dött fick han inte längre sömn hemma.
– Så han kom till farmor och farfar för att få sova. Det var inget som diskuterades. Han skulle bara få vara där.
***
I Österbotten finns en lång tradition av amatörteatrar och revyer. Det blev Kevins, Jakobs och Axels första skola. Folkmusiken är också stark – Axels pappa och farfar spelar dragspel i Vörå Spelmansklubb och själv spelar Axel fiol, munspel samt dragspel till husbehov. I Österbotten heter dragspelet för övrigt syndarynkan, från den tid logdanserna ansågs ha ett förkastligt inflytande på ungdomen.
KAJ:s sånger leker med finlandssvensk folkmusik och finsk tango, svensk pop, rap och hiphop. De är inte ens främmande för Puccini. Jakob Norrgårds parodi på ”Nessum dorma” har fått operakännare över hela Europa att häpna.
– Vilken tenor vi gått miste om, sade den världskända operasångerskan Monica Groop till Hufvudstadsbladet.
Den brittiska sångläraren Tim Welch fastslår på Youtube att Norrgård har en ”solid teknik”. Han misstänker att Norrgård antingen har tagit sånglektioner eller växt upp i ett hem där det spelats mycket opera.
Var har du tagit dina sånglektioner, Jakob?
– Alltså den där Welch vet inte vad han pratar om!
Jakob Norrgård gapskrattar. Jag frågar på nytt, men Jakob står fast. Han har aldrig tagit några lektioner i opera.
– Ibland träffar jag tonerna, ibland är det bara väldigt nära. Men jag övar den aldrig hemma. Det funkar inte. Jag måste ha publik för att klara av att sjunga den, så jag gör den bara på scen.
– Och du har väl knappast hört nån opera i din barndom. Åsa och Rune älskar väl schlager och dansband? säger Axel.
– Exakt! Jag har växt upp med schlager och dansband. Och Loket Olssons julfavoriter!
KAJ:s första gig var på Norrvalla kurscenter utanför Vasa. Det var år 2009. Sedan dess har de uppträtt på bygdegårdar, firmafester, restauranger pensionärsföreningar, ”alla restauranger du kan tänka dig”.
– Det fanns inte gps när vi började. Man skulle till en viss by, men man visste inte exakt var lokalen låg. Så man letade efter facklorna, säger Kevin.
Arrangörerna placerade ut facklor som lyste upp vägen till lokalen. Känslan av att köra i mörker och få syn på de välkomnande blossen har Kevin aldrig glömt.
I sexton år tog sig gruppen från bygdegårdar till Wasa teater ända till Melodifestivalen. Samtidigt har alla tre sysslat med egna projekt vid sidan om. Axel Åhman debuterade 2020 med den hyllade novellsamlingen ”Klein” och har sedan dess gett ut flera böcker. Jakob Norrgård har extraknäckt som skådespelare i tv-serien ”Halln” på svenska Yle. Kevin Holmström hoppar ofta in som ljudtekniker på Svenska teatern i Helsingfors.
Kevin är den händigaste medlemmen i KAJ. Han kan plocka isär och ihop en moped utan problem. (En stor fördel när han gjorde sin värnplikt, där han fick vara motorcykelordonnans.) Men faktum är att de alla vet hur man renoverar ett kök och gör enklare reparationer.
– Sånt måste man kunna där vi växte upp. Men vi har aldrig varit de bästa i våra familjer. Snarare de sämsta. Sedan var man plötsligt otroligt hantverkskunnig när man flyttade till Helsingfors, konstaterar Axel.
Nuförtiden bor han i Vasa, i en lägenhet han har renoverat själv. Jakob och Kevin bor i Helsingfors. Axel och Kevin har fruar, Jakob är sambo sedan tolv år tillbaka.
Bilgarage, verkstäder och alla former av kroppsligt arbete är KAJ:s skattkammare när det gäller skapandet.
– Jag har varit med och skruvat på mopeder sedan jag var barn, men aldrig varit särskilt bra på det, säger Jakob. Men när jag sedan valde att skriva låtar om saken – då var jag bäst!
****
År 2024 läste Melodifestivalens tävlingsproducent Karin Gunnarsson en DN-krönika om KAJ av Andrea Svanbäck, kulturchef på Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Karin Gunnarsson kontaktade gruppen och uppmanade dem att skicka in en låt.
– Karin frågade om det fanns någon svensk låtskrivare som vi ville jobba med. Vi sade direkt: Anderz Wrethov! Han har ju skrivit ”Guld och gröna skogar”, säger Jakob.
Här kommer vi in på den andra faktorn som format KAJ.
Den första är Österbotten, dess sociala kitt och pliktkänsla, dess starka musik- och revytradition.
Den andra är svensk populärkultur. Finlandssvenska Österbotten är marinerat i SVT, Svensktoppen och Melodifestivalen. Tittandet på svensk tv är så vanligt att många österbottningar lätt kan växla mellan dialekt och det som i Finland kallas rikssvenska. (I Finland betyder rikssvenska den svenska som talas i Sverige.)
När till exempel Jakob Norrgård gjorde sin första satirvideo om TV-Shop talade han inte dialekt, utan rikssvenska. Fortfarande kan killarna i KAJ låta som sverigesvenskar om de vill. De bara väljer att inte göra det.
– Dialekten ger ytterligare ett register. Det vore dumt att inte använda sig av det, säger Axel.
– Dessutom har vi alla tillbringat mycket tid med våra far- och morföräldrar, vi lärde oss hur de pratade. Förr var ju dialekten mycket grövre. Det har inspirerat oss rent språkligt, konstaterar Jakob.
KAJ leker också ofta med finskan. De finska orden i deras Eurovisionbidrag – ”Yksi kaksi kolme sauna” och ”ei saa peittää” är valda med omsorg; de enda finska ord som svenskar eventuellt har hört någon gång. Dessutom driver de med stereotyper om töntiga finländare genom att klä sig i murriga terylenekostymer.
I Finland såg jag en del upprörda reaktioner på detta i sociala medier. De försvann över en natt efter segern i Melodifestivalen.
– Finland älskar när nånting finländskt går bra utomlands. Då sluter man upp. Det är ett jättefint drag som det här landet har, säger Axel.
Jakob konstaterar att i Sverige är själva Mellot huvudsaken.
– Men i Finland gillar de oss mer än numret.
KAJ-medlemmarna driver också gärna med Sverige. Det märks i till exempel Axel Åhmans novell med den profetiska titeln ”Bastutronen”. Där skriver Åhman om hur det går till i en finländsk bastu:
”Den nedre bänken, alltså trappsteget upp till den riktiga bänken, är reserverad för de svaga. Barn under tio, rikssvenskar och hjärtopererade pensionärer.”
Jakob bekräftar att man i Österbotten reserverar den svalaste bastubänken för svenskar.
– Det heter ”svenska bänken”, säger Jakob. Så nu vet ni det!
Smilet går från öra till öra.
Lekfullheten och improvisationen är KAJ:s varumärke. Men nu är det allvar. Svenska folket är vant vid framskjutna placeringar, helst seger, i Eurovision. Den österbottniska trion, van vid att sköta alla bokningar själva, är nu en del av det professionella svenska Mello-maskineriet.
– Vi har tränat svinhårt på att släppa taget kring saker och lita på människor omkring oss. Lita på att andra inte är värdelösa, säger Axel.
Det talas mycket om att grupper som KAJ nu ligger rätt i tiden. Tycker ni att ni gör det?
– Det är många andra som banat väg för oss, svarar Kevin Holmström. Till exempel Hooja har gjort det. Så är det när man vistas i en kulturell kontext. Man bygger och bäddar för varandra. Det är jätteroligt.
När intervjun är klar åker KAJ-medlemmarna direkt till Helsingfors flygplats. De ska vidare samma kväll till Manchester. Därefter London och sedan Madrid på Eurovision pre-party. Själv ska jag tillbaka till Berlin.
Men i sommar är det kräftskiva hemma i byn igen. Och där ska mina kusiner och jag sjunga Kom ti byin och Heimani i skick. Och skrika ”Do kan ta pojtjin ur byin, men it byin ur pojtjin”.
Vi hälsar också på alla som kommer emot på byvägen.
Läs mer:
Kaj är redo för Eurovision: ”Vi tar humor på väldigt stort allvar”
”Kaj gör ett jättejobb för att lyfta det svenska i Finland”
