På fredagsmorgonen kommer regnet. Det börjar avvaktande innan en blygrå himmel till slut öppnar sig helt och får Göteborg att bli jättefult och jättehemskt. Till råga på allt får singer/songwritern Clara Rudelius, eller de clair som hon kallar sig, den mest jävliga speltiden av alla.
Gång på gång tackar hon den lilla skara som samlats och envist dröjer sig kvar på Höjden under bar himmel. För att där belönas med en hjärtskärande tolkning av Nicos ”These days” (som om vemodet inte redan fanns i överflöd).
Hällregnet förvandlar snabbt hela Slottsskogen till en pool av lera. Linnétältet läcker in och personalen tvingas plasta in instrument och teknik. Vattennivån i den lilla dammen inne på vip-området stiger i oroväckande takt.
Inifrån den inglasade SR-buren hörs programledarnas peppiga uppmaningar om att hålla humöret uppe. Samtidigt som rännilar letar sig ner för smalbenet och in i gummistöveln.
Hällregnet förvandlar snabbt hela Slottsskogen till en pool av lera.
”Regnvädersfestivaler har en speciell energi”, konstaterade danska Politiken efter årets Roskildefestival – den blötaste på 17 år – eftersom regnet härdar publiken. Utöver att härda erbjuder extremtillståndet också en rätt skön paus från den värsta självupptagenheten.
Senaste årens allt mer ambitiösa festivalmode, direktimporterat från kaliforniska fenomen som Coachella, har förvandlat Slottsskogens promenadstigar till identitetsmanifesterande runways. Där ett besök inte sällan föregås av både hår och professionell make – åtminstone om man är ung och har många följare. Här syns cowboyboots och fransar, glitterfräknar och diverse halvkreativa lösningar på väskförbudet.
Festivaler har kort sagt gått från att vara där man skitar ner sig till platser där man visar upp sig, som Saga Cavallin skrev om i somras apropå de danska influerartjejernas nykemade märkeskläder och opraktiska handväskor på just Roskilde.
Här syns cowboyboots och fransar, glitterfräknar och diverse halvkreativa lösningar på väskförbudet.
Här i Göteborg är sminkföretagens egna pop-up-stånd i år fler än någonsin längs den välkända varumärkesgata som möter alla besökare vid entrén. Med gratis prover och sminkningar värvas nya konsumenter och de redan Caia-frälsta.
Men på fredagen gapar alla tält tomma. En glowig contour eller en mid day hairdo är helt enkelt inte lika kul när hela alltet ändå måste plastas in av en panikinköpt poncho.
Ett hällregn tvingar besökarna tillbaka till festivalens allra mest ursprungliga form och syfte, vare sig de vill det eller ej. En plats där alla ponchospöken är lika inför musiken. Det är i alla fall så det känns när jag och mitt sällskap framåt fredagseftermiddagen letar oss upp till Dungen-scenen och möts av ett purungt och homogent publikhav i diverse vattenavvisande material, halsandes alkoläsk medan de dansar som tokiga till Edinburgh-producenten Barry can’t swims euforiska disco. Och mellan trädgrenarna tittar solen fram.
Läs fler rapporter och recensioner från Way out west här.
