När Eldkvarn gjorde sin allra sista spelning, sommaren 2023, var det folkfest i Norrköping. Hela stan hade slutit upp för att ge gruppen ett värdigt farväl. Lokalpolitiker höll tal och rockkritiker från stora tidningar kom och skrev blödiga texter om hur mycket bandet betytt.
Det gick ett år. Sedan bestämde sig Eldkvarn för att återförenas och åka ut på en ny turné. I DN förklarade Plura Jonsson för Po Tidholm, som kände sig lurad, att det där med nedläggningen hade känts sant … då.
Lika sant känns det att Eldkvarn bara är ett exempel på en större trend. I år återuppstår Oasis och Kent – nyss kända som två av musikvärldens mest principfasta band. Något som för bara några år sedan hade varit helt otänkbart. ”Vi kommer inte spela in ny musik och vi kommer inte att turnera, men det vore oerhört kul att få se er en gång till”, skrev Kent och lät skamsna. Sedan sålde de snabbt ut sex arenaspelningar.
Kanske inspireras rockkillar av varandra, för den här våren ser jag återföreningar överallt. I vintras återförenades Junior Brielle bara timmar efter att de tagit avsked. I en intervju i Filter berättade bröderna att kuppen var noga övervägd: ”Vi insåg att det fanns en risk att uppbrottet skulle väga mycket tyngre än återföreningen och att majoriteten bara skulle nås av att vi splittrats. Så vi valde att hålla det så kompakt som möjligt”.
Hov1 var möjligen snäppet smartare och väntade något längre, så att fansen hann börja sörja och avskedshyllningarna trilla in, innan de annonserade sin comeback ungefär ett dygn senare.
Jag läser att Sex Pistols är tillbaka. Att hiphopgruppen Labyrint återförenas. Att Melody Club återvänder. Att pojkbandet Five återuppstår. Att svenska motsvarigheten EMD planerar för detsamma. Och att One Direction, åtminstone fyra femtedelar, ryktas göra det.
Varför märks så många exempel just nu?
Kanske går det att se återföreningarna som en del av en större vurm för det gamla som väcker nostalgi. Mätningar visar att äldre musik ersätter ny i snabb takt på strömningstjänsterna. Gamla artisters låtkataloger har blivit en höginkomstbringande handelsvara. Jubileum- och comebackkonserter har blivit det normala, och attityden till dem har förändrats, blivit mer accepterande. Egentligen är det inte så konstigt. I takt med att musikindustrin blir äldre kommer allt fler generationer av musiker känna sig redo för återföreningar.
Är man mer självklart uppmärksammad så vill man också ha mer uppmärksamhet och bekräftelse. Det blir en spiral. Det är förmodligen därför tystnaden skaver hårdare för männen, det blir en större kontrast än vad det blir för kvinnor.
I Junior Brielles fall fanns det bakom beslutet också en stigande frustration över musikbranschens krav på att artister måste sälja sig själva – och hur allt fler rockstjärnor börjat överge sina ideal:
”I dag verkar den enda regeln vara att det inte finns några regler”, säger bandets sångare Gabriel Röhdin till Filter.
Är man konspiratoriskt lagd ser det nästan ut som en plan. I en tid då ”maskulin energi” applåderas och feminismen upplever en backlash är det plötsligt, och utan andra jämförelser, väldigt många tongivande män även i musikvärlden.
Drivkraften bakom återföreningarna brukar slentrianmässigt förklaras med suget efter pengar. Särskilt i den digitala strömningseran, där livekonserter blivit musikers mest stabila inkomstkälla.
Men handlar det bara om ekonomi? Och varför är det i så fall bara männen som utnyttjar det?
Jag ringer upp Jesper Fundberg, etnolog vid Malmö universitet, som poängterar att han inte är särskilt insatt i musikvärlden men har forskat desto mer på maskulinitet. Vad som nästan alltid väger tyngre än pengar, menar han, är bekräftelse.
– Bekräftelsen brukar trumfa det mesta. Forskning visar att män, på gruppnivå, både får, ges och tar mer plats i de flesta offentliga sammanhang. Män blir på det sättet ofta mer självklart uppmärksammade. Och är man mer självklart uppmärksammad så vill man också ha mer uppmärksamhet och bekräftelse. Det blir en spiral. Det är förmodligen därför tystnaden skaver mer för männen, det blir en större kontrast än vad det blir för kvinnor.
På internationella kvinnodagen skrev Saga Cavallin i DN om hur det just nu kan kännas som ett paradigmskifte, när popvärlden befolkas av kvinnliga artister som Charli XCX, Chappell Roan och Sabrina Carpenter, men att skenet bedrar. ”Exponering och inflytande är inte samma sak. Tvärtom utövas makt bäst i det fördolda”, skrev Cavallin om det faktum att pengarna i regel fortfarande inte går till dem som framför musiken vi lyssnar på.
Fundberg påminner om forskningen som visar att män i högre utsträckning uppmärksammar andra män, kallat homosocialitet. Detsamma gäller för kvinnor, som i högre grad uppmärksammar män än andra kvinnor, kallat heterosocialitet. När han också påminner om den könsbias som finns i media, där journalister i högre grad lyfter och fokuserar på mäns insatser än likvärdiga insatser från kvinnor, tvingas jag till självrannsakan.
För kanske är vi så upptagna av Kent, Oasis, Hov1 och Junior Brielle att vi inte ser kvinnorna som återförenas i deras skugga: En Vogue, 4 non blondes, Girls Aloud och Sugababes. Jag ser ett nytt rykte om Spice Girls sedan länge planerade återförening och blir oproportionerligt glad. Tänk om det är 2026 det händer.
Läs fler texter av Kajsa Haidl och alla texter om musik
