House

Betyg: 3. Betygsskala: 0 till 5.

The Blessed Madonna
”Godspeed”
(Warner Music)

House

Betyg: 3. Betygsskala: 0 till 5.

La Fleur
”Väsen”
(PIAS)

På Way out west i somras, under en konsert med Fred again, blev jag påmind om låten som på många sätt sammanfattar dansmusikens status första halvan av 20-talet: ”Marea (We’ve lost dancing)”. Samarbetet mellan Fred again och The Blessed Madonna (Marea Stamper till vardags) släpptes förvisso 2021, när pandemin led mot sitt slut, men den deppiga lägesbeskrivningen för klubbkulturen har varit rätt konstant ända fram till ungefär nu.

Pandemins restriktioner och dansförbud slog särskilt hårt mot klubblivet. Enligt siffror från branschorganisationen Night Time Industries Association (NTIA) gick mer än en tredjedel av Storbritanniens nattklubbar i konkurs mellan mars 2020 och december 2023. Nyligen meddelade anrika institutionen Watergate i Berlin att man efter 22 år tvingas stänga, efter att ha kämpat med ekonomin ända sedan pandemiåren.

Faktum är att pandemin inte bara stängde ner dansen på klubbarna utan också påverkade hur själva musiken började låta. Den blev, åtminstone om man zoomar ut till makronivå, mer inåtvänd, sökande och ambient – och totalt osugen på att festa. Ett av de mer talande exemplen är hur house- och technoproducenten Floating Points snörade av sig dansskorna och gav ut stillsamt intellektuella ”Promises” 2021, ihop med frijazzmusikern Pharoah Sanders och en symfoniorkester.

Men något håller på att hända. Härom månaden släppte samma Floating Points sin klubbigaste, mest näsblodshårda skiva på länge. Hans ”Cascade” är bara ett exempel i mängden – den här hösten har ovanligt många av scenens stora namn redan hunnit visa musklerna (Fred again, Jamie xx, Caribou) med oväntat dansgolvstillvända släpp. På sitt nya album ”Mega dance” gör även Rebecca & Fiona en u-sväng från popmusiken och raka vägen in i partyt.

Parallellt har tempot börjat peka spikrakt upp på klubbar ute i Europa. New York Times skriver om hur post-pandemins klubbkids helst verkar vilja festa till slirigt snabb techno i 145 bpm, hardstyle, trance och eurodance; där grunden är nostalgi i form av millenniumhittar från Darude, Alice Deejay och Gigi D’Agostino.

På sin senkomna albumdebut ”Godspeed” gräver sig Marea Stamper ännu längre tillbaka i musikhistorien. Dj:n och producenten från Kentucky i USA närmar sig nu femtio och har hållit på så länge att hon fick uppleva undergroundmusikens framfart i Chicago och på den amerikanska vischan på 90-talet, där Plastikman, Aphex Twin och Daft Punk dj:ade i övergivna lagerlokaler.

”Godspeed” är ett självporträtt så som jag föreställer mig Stamper: gränslös, högljudd och over the top. På det tjugofyra spår långa eposet blandar hon 90-talsdoftande housepiano med gospel, bankande beats och läderbögsestetik, där gayikonen Kylie Minogue bara är en av många gäster som lånar ut sin röst. I små doser och som enskilda låtar är Stampers hårt spända båge rätt kul, även om det blir överväldigande i längden.

Raka motsatsen till Stampers maximalism, om än nästan lika dansant, är svenskan Sanna Engdahl. Under namnet La Fleur gör hon stilsäker och återhållsam techhouse så som den ungefär alltid har låtit. ”Väsen” är också hennes albumdebut, åtminstone på pappret, även om hon har varit aktiv inom undergroundscenen sedan mitten på 00-talet med egna skivbolaget Power plant records.

Albumtiteln till trots är de nio låtar som utgör ”Väsen” själva antitesen till larm och oljud. I instrumentala låtar som ”Slowdive” och ”Plastic Miami” bygger Engdahl skickligt upp stämningar och miljöer som känns naturinspirerade och ibland glittriga, men som varken kräver något eller utmanar lyssnaren. Det är först när hennes egen röst dyker upp på avslutande ”All I ever wanted”, där hon sjunger om livskval, som man lyckas få kontakt.

De två veteranerna är möjligen inte de som pekar ut framtiden för dansmusiken. Men till en scen och en genre som länge har gått på sparlåga är både ”Godspeed” och ”Väsen” energigivande tillskott.

Bästa spår: ”Blessed already (feat. Ric Wilson and Marbl)” (The Blessed Madonna), ”All I ever wanted” (La Fleur)

Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik

Share.
Exit mobile version