Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
När jag var barn var Stockholm en stad som vi passerade några gånger på väg till svenska fjällen. Jag har alltid hatat att frysa och jag har aldrig varit bra på sporter som går ut på att förflytta sig så snabbt som möjligt. Min känsla för snö kom långt senare.
Om du tillhör generation X hänger du med på referensen i den föregående meningen: Peter Høegs hyllade roman om fröken Smilla, som utspelar sig i Danmark och på Grönland. Jag har gått igenom alla bokhyllor och vet inte vart den har tagit vägen.
Det som jag försöker säga är att Stockholm saknade betydelse i min barndom. Jag är från södra Sverige. Köpenhamn var vår port mot världen.
Ett av mina första barndomsminnen är hur jag som treåring går vilse på Tivoli. Jag såg en karusell som jag ville gå till och svängde åt ett annat håll än familjen. En gubbe såg mig och försökte vinka in mig. Jag minns hans pekfinger och hur rädd jag blev och hur jag vände och sprang tillbaka.
Nu sitter jag på ett hotellrum med utsikt över Rådhuset och försöker göra en lista. Sade jag att jag tillhör generation X? Detta ständiga behov av att rangordna upplevelser, det driver min familj till vansinne. Ändå kan jag inte låta bli att försöka att katalogisera Köpenhamnsminnen.
I stället virvlar tankar och fraser och slingor från sånger som jag lyssnat på. Bo Kaspers Orkester flyr söderut längs Norrlandskusten och Joakim Thåström kommer fram till Vesterbro.
Jag minns när vi åkte för att köpa öl på Danmarks nationaldag, det misstaget gör man bara en gång. Jag minns när vi for till en bar i Köpenhamn för att skåla för chefen som slutat. Jag ser min nya kille, när han står och väntar i välkomsthallen på Kastrup på att jag ska komma med flyget från Mexiko (vi gifte oss sen).
Ännu längre tillbaka: Pirret i kroppen, när man var ute på stan och inte fick missa sista flygbåten hem. År 2000 invigdes Öresundsbron och drottning Margrethe II av Danmark höll tal om hur danskarna blickade över Sundet under andra världskriget och såg frihetens ljus.
I fem minuter var jag försvunnen på Tivoli. När jag ett halvsekel senare berättar för min pappa att jag ska åka till Köpenhamn, pratar han om den stunden.
Läs fler kåserier, till exempel Kalena om hur Sverige styrs mer av kristna högtider än USA.
