Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
– Blå, säger den lille.
Det är hans föräldrauppror.
Vi har en trevlig lägenhet med en planlösning med genomgångsrum som inte riktigt fungerar för tonårsbarn. Så efter att ha ägnat mig åt den nya världsordningen och hoten mot demokratin får jag nu lägga min energi på att hitta en struktur som gör att vi slipper gå på varandra i familjen. Åtskilda men jämlika, men någon måste bo i det minsta rummet och kanske blir det sonen.
Hur som helst är det dags att ta farväl av väggarna som jag målade Gryffindor-röda när dottern hade sin Harry Potter-period.
Jag har beställt en färgkarta med tjugo olika ljusgröna fyrkanter. Kulörer med läskande namn som Granny Smith och Lush. Dovare ”oliv” och ”te”. Jag har letat efter den perfekta gröna nyansen i hela mitt vuxna liv. Fick gå all in när den lille beställde ett djungelrum.
Det är nu mycket länge sedan och han kräver en helt annan färgkarta.
Vi börjar med att kolla på skärmen. Himlar och tundror och fjordar.
Jag pekar en grumligt grågrön kulör som råkat komma med i färgkartan. Sonen säger något sarkastiskt om valfrihet som en illusion, och scrollar vidare till en kulör som färgfirman beskriver som ljus och kulörstark på samma gång, drömmarnas och möjligheternas färg.
Som nittonåring blev jag inneboende i en ny stad.
Mitt rum låg på bottenvåningen mot innergården, och alla som passerade soptunnan kunde stirra rakt in på mig om jag inte drog ned persiennerna, så jag hade persiennerna neddragna nästan jämt.
Det var bister vinter och det var kall vår, och även om det inte regnade kom jag hem till det där rummet nedkyld av fukten från havet, genomfrusen. Jag tände ljus och lyssnade på musik, ”Freedom” av George Michael, ”Ett hus vid havet” av Marie Fredriksson.
Jag drack te hela tiden, så mycket varmt vatten att jag fick ont i magen. Jag åt mindre och mindre och mindre, och frös mer och mer och mer.
Väggarna var blå i en nyans som kan beskrivas som ljus och kulörstark på samma gång. Drömmarnas och möjligheternas färg. Jag har nog aldrig varit så olycklig som i det blå rummet.
– Det där får du måla själv, säger jag, ta hjälp av pappa.
Läs fler kåserier, till exempel Kalena om när tiden är rätt för ”Ted Lasso” och blekingsk fotboll.




