Kan de rädda barnen från våldtäkterna?

23-åriga Maria svarar på andra försöket.

Hon riktar kameran mot sitt eget ansikte. Tätt intill, i höjd med hennes axlar, kikar småsystrarna fram i bild.

Det är en man från USA som ringt upp. Hans röst är djup, men han visar inte sitt ansikte. Han frågar:

– Är alla där?

– Ja, alla är här, svarar Maria.

– Får jag säga hej?

Småsystrarna vinkar in i kameran. De är 13 och 16 år. Från underslafen på en våningssäng hörs Marias egen dotter gny. Hon är fyra månader gammal.

Bebisens jämranden eskalerar till korta skrik. Maria tröstar men behåller fokus på videosamtalet. Hon säger:

– Vill du börja showen nu?

– Kommer alla vara med? frågar mannen från USA.

– Ja.

– Vad kommer de göra?

– Allt. Boobs. Pussy.

Maria vet inte att allt är en fälla.

Månader av polisarbete har lett fram till den här tisdagsmorgonen, den 10 juni 2025.

Maria bor i ett litet betonghus i Concepcion, en småstad i norra Filippinerna, inbäddad bland risfält och sockerrörsodlingar.
Därifrån misstänks hon – tillsammans med sin 22-åriga syster – sälja direktsända övergrepp på sina barn och minderåriga syskon till män från västvärlden.

En tvåbarnspappa från Spånga tros vara en av köparna.

I april 2025 greps han på ett femstjärnigt lägenhetshotell några mil från Concepcion. I Sverige har polisen gjort en husrannsakan mot hans lägenhet och hittat fler filmer som knyter honom till de filippinska systrarna.

Den här tisdagsmorgonen ska polisen rädda barnen.

DN sitter sida vid sida med specialagenterna, när de några hundra meter från systrarnas hem i Concepcion gör sig beredda för stormning.

Nu väntar de på klartecken – från en undercoveragent på USA:s östkust.

Vid första anblick framstår det som en traditionell amerikansk galleria. Glasväggar, en foodcourt, rader av rulltrappor. Men inga affärer.

En vit enkel dörr ser ut att leda till en städskrubb. Där innanför – ett två meter högt emblem i guld och blått: Homeland Security Investigations, HSI.

Här arbetar amerikanska federala agenter som har specialiserat sig på att infiltrera den globala våldtäktsindustrin. Sedan 2012 bedriver HSI ”Corregidor”, en specialoperation mot sexualbrott på filippinska barn över nätet.

Agenten ”Mike” möter upp i entrén. Han är bredaxlad och rör sig kantigt. Hans riktiga identitet och bostadsort får inte röjas. Bara kollegorna och den närmsta familjen vet vad han gör om dagarna.

Tidigare arbetade han på Secret Service. Han var livvakt åt en av USA:s då mest kända politiker. Nu jobbar han undercover. På nätet utger han sig för att vara en pedofil som vill beställa övergrepp på barn i Filippinerna.

Det handlar om infiltration. Han försöker identifiera vem som säljer barnen och ta reda på var de finns.

– De här barnen kommer inte att räddas förrän vi hittar dem, säger Mike.

– Ingen annan letar efter dem. Jag åker hem på kvällen och försöker göra vanliga saker – men i huvudet ser jag fortfarande flickan som nyss vinkade åt mig i kameran, som om hon bad om hjälp.

Hans jobb handlar om att skaffa fram tillräckliga bevis för att myndigheterna ska kunna slå till och avbryta övergreppen.

Mike har ett eget arbetsrum med fem datorskärmar. Ett chattprogram är öppet. Dussintals olästa meddelanden. Han öppnar en konversation och skriver snabbt ”hey bb”, hey baby, innan han växlar vidare till nästa fönster.

– Jag måste ge tillräckligt för att bli trovärdig, men aldrig gå över gränsen. Jag får inte själv bli en del av brottet, säger han.

Mike för statistik. Hittills har han och kollegorna räddat 345 barn i Filippinerna. De är i snitt nio år gamla.

Tisdagsmorgonen den 10 juni 2025 är Mike uppkopplad igen.

Han har ägnat månader åt att skapa en förtrolig relation med Maria och hennes syster i Concepcion. Han har också tipsat svensk polis om en av de misstänkta beställarna, tvåbarnspappan från Spånga.

– Vad heter din lilla bebis? säger han i videosamtalet.

– Angel, svarar Maria.

Den filippinska specialagenten John har ett pojkaktigt manér. Han är nybakad jurist och har aldrig lett en insats av den här digniteten förut.

Nu lyfter han sin laptop högt över huvudet med utsträckta armar. Alla i konferensrummet – specialagenter, lokalpoliser, barnpsykologer och socionomer – ska se bilderna på barnen. En av flickorna vinkar och gör en pussmun. Den yngsta håller en nappflaska och lutar huvudet mot sin mammas axel.

John klickar fram gatuvyer på Google Maps. Han visar hur bostadsområdet i Concepcion ser ut.

– Vi har genomfört spaning på plats och fått bekräftat att åtminstone sex barn då befann sig där, säger John.

Luften i konferensrummet på det lokala poliskontoret är fuktig, tryckande.

Så här ska insatsen mot systrarnas hus gå till:

Från sitt skrivbord på USA:s östkust ska undercoveragenten Mike lura Maria och hennes syster att han vill beställa övergrepp. De har bokat in en ”show” klockan nio.

I samma stund kommer polisstyrkorna slå till mot systrarnas hus och föra barnen i säkerhet.

Tajmingen måste vara precis.

Filippinsk lagstiftning kräver att systrarna tas på bar gärning. För att barnen ska omhändertas och systrarna ställas inför rätta måste en faktisk betalning äga rum under polisens övervakning.

Först när Mike har betalat systrarna för ett övergrepp kan alltså stormningen ske.

Men, påpekar John för gruppen, det viktigaste är barnens säkerhet. Alla måste vara medvetna om riskerna – när systrarna inser att de är avslöjade kan barnen utsättas för våld eller tas som gisslan.

– Muren på baksidan av huset är låg. Där skulle någon i värsta fall kunna rymma, säger John.

– Och förra gången vi spanade såg vi sju hundar på gården. Vi måste vara försiktiga så att vi inte blir bitna.

När genomgången är klar kör tio omålade skåpbilar och stadsjeepar i karavan mot Concepcion. De stannar till vid en bensinstation, 400 meter från betonghuset.

När Mike infiltrerar ett filippinskt nätverk upptäcker han nästan alltid spår efter svenska män som köpt övergrepp. Betalningar från svenska bankkonton, mejladresser eller namn på svenska män i chattarna.

– Ni har duktiga poliser i Sverige. Men ni har också många sexualbrottslingar, säger Mike.

I HSI:s interna statistik över misstänkta köpare av övergrepp i Filippinerna hamnar Sverige på sjätte plats av alla världens länder.

– Sverige har också haft några av de värsta gärningsmännen.

Mike tänker särskilt på en man i 60-årsåldern från Skåne. Han dömdes år 2021 för grova våldtäkter på små filippinska barn. En liten flicka utsattes för övergrepp samtidigt som hon ammade. Filmer visar hur förövaren på plats slickade flickans kön. Skåningen onanerade och visade sin sperma för barnet.

Mannen från Skåne dömdes till åtta års fängelse. Mike är upprörd när han talar om fallet.

– Det är otillräckligt med tanke på vilket lidande han orsakat. Han är en av de värsta vi sett.

Mike tycker sig inte längre se några gränser för vad som går att köpa, så länge beställarna betalar. Han ger några exempel:

En gärningsman betalade för att se penisen på en hund skäras av. Därefter användes penisen som sexleksak i en flickas underliv.

I ett annat uppmärksammat fall blev flera små barn våldtagna och torterade med tändare. Ett av offren hittades begravd under gärningsmannens hus i Filippinerna.

– Det är nästan omöjligt att förstå vad dessa barn måste gå igenom. Det är inte bara brottets extrema natur. Det är dess beständighet.

Mike vet att många säljare är misstänksamma mot just infiltration. För att lyckas har han lärt sig språket, de rätta koderna, att låta som en kund.

I videosamtalet förhandlar Mike och Maria om priset. Han frågar vad andra män brukar betala, vad de brukar ”få” för summan.

Steg för steg låtsas han bli redo för en första direktsänd ”show”. Men egentligen jagar Mike fler detaljer – om hur det ser ut därinne i betonghuset, hur många barn som är på plats.

– Är det säkert där? Inga andra som kan se? frågar Mike.

– Ja. Det är ingen annan här, svarar Maria.

– Kan du visa mig andra sidan av rummet?

– Tomt. Inga människor där.

– Kan du visa lite mer, runt omkring dig? Jag vill vara helt säker på att vi inte är övervakade, säger Mike.

Maria vänder mobilkameran mot ytterdörren. Hon visar gården utanför, där marken skiftar mellan grus och glest gräs, och sopor utspridda i små högar.

Specialagenterna följer i realtid videosamtalet mellan Mike och Maria. Ljudet från bilens varningsblinkers låter som en snabbt, tickande klocka.

Så kommer signalen. Mike ska skicka betalningen. Nu är det dags att dra.

Karavanen kastar sig ut på grusvägen. De första hundra meterna ekar motorljuden mellan plåthusen, innan bilarna plötsligt stannar till.

Specialagenter, lokalpoliser, barnpsykologer och socionomer hoppar ut och börjar springa.

Bebisens ben sticker fram. Små fötter i grå och rosa strumpor.

Flickan, som är fyra månader gammal, är insvept i en handduk med FC Barcelonas logga när hon bärs ut från huset av en socialarbetare. Hon gråter.

Förtvivlade skrik sprids ut på gården när barn efter barn förs bort. En flicka kramar handen runt en påse med bröstmjölksersättning. En 13-åring dras motvilligt mot den väntande bilen. Hon vill tillbaka in i huset.

Maria och hennes syster är intryckta mot ett hörn under fönstret. Barfota, med händerna fängslade i bojor.

– Vi är så fattiga, säger Maria gång på gång, innan hon frågar:

– Var är mitt barn? Var är mitt barn?

Polisstyrkorna söker igenom rummet. Mobiltelefoner läggs i genomskinliga plastpåsar. Nappflaskor och barnkläder samlas ihop.

Tio barn omhändertas den här junimorgonen. Sex flickor och fyra pojkar.

Sex av barnen är systrarnas egna. Två är deras tonårssyskon. Två är barn till släktingar.

De misstänkta förövarna leds ut, med tårade ögon och tomma blickar.