Den som intog tv-soffan den 12 oktober för att uppleva folkstyrets egen melodifestival – SVT:s partiledardebatt – ångrade sig nog rätt snabbt. Det verkade även deltagarna själva göra.
När strålkastarna slocknat och adrenalinet svalnat gav partiledarna följande recensioner: ”Mycket mer gapigt”, ”medvetet feltolkande”, ”som en ostyrig ungdomsgård”, ”inte den bästa dagen för svensk demokrati”. Statsministerns presschef hotade med att ställa in Kristerssons alla framtida tv-debatter.
Den politiska polemiken går att samköra med svenska folkets åsikter, för en statistiskt förankrad magkänsla: i en Novusundersökning i mars upplevde 76 procent att Sverige har blivit mer polariserat.
Medierna gör sina försök till försoning: programmet ”Krasch eller konsensus” i P1 rullar nu – bokstavligt talat – med politiska meningsmotståndare som Hanif Bali, Martina Montelius, Ivar Arpi och Daniel Suhonen i sätet på en bilburen fredsförhandling tills de når samsyn. Alltså samma terapeutiska grundprincip som i SVT:s ”Mötet” eller Youtubeserien ”The enemies project”.
Men fungerar det någonsin, kan man förstå eller förändra en annan människas mening genom debatt – eller blir det bara poserande samtalsextremism som befäster deltagarnas positioner?
Till att börja med bör vi fastslå hur svårrubbliga en människas uppfattningar är. Det är sällan sanningen i sig vi har svårt att acceptera, det är hur vi mår av den.
Ett exempel är hur bara 17 procent av republikanska väljare ansåg att en dömd brottsling skulle kunna bli president i USA. Men efter domarna mot Trump steg siffran bland dem till 58 procent. Denna hjärnans lokalverksamhet för pr-spinn brukar kallas kognitiv dissonans, obehaget när vi ställs inför klyftan mellan våra övertygelser och våra handlingar.
Resultatet blir att vi då hittar på argument för att rättfärdiga vårt beteende. Våra åsikter kan alltså förändras, men mest för att anpassas till det vi redan tror på.
I grunden bygger de på magkänsla och inte på fakta, vilket visats av neuroforskare som Antonio Damasio och psykologen och Nobelpristagaren Daniel Kahneman. Dessutom formulerar vi ofta resonemang utifrån vår grupptillhörighet, berättar organisationspsykologen Jonas Mosskin.
– De flesta av oss håller fast vid vanor och inlärda beteenden. Det krävs stor mental beredskap för att faktiskt ändra åsikt. Däremot kan vi med beteendedesign och social uppmuntran ledas mot vissa val lättare än vad vi själva tror, typ reklam i mataffären eller innehåll på sociala medier som knuffar oss i en viss riktning.
Det brukar sägas att vi lever i postsanningens tid, en era där fakta kan plockas som på lösvikt i en blandning passande vårt tycke. Det är förstås inget nytt. Vi har alltid haft våra privata verkligheter, våra hemlagade sanningar. Skillnaden är att de nu lever egna liv i flödena, multipliceras av maskinerna och tar sig in algoritmiskt i våra liv med det uttalade syftet att ”skapa starka känslor”.
Mats Ekström är professor i journalistik vid JMG. Han säger att både den affektiva polariseringen (läs: våra känslor kring samhällsfrågor) och den politiska polariseringen (läs: det ideologiska avståndet mellan partierna) har ökat.
Det har rört om i positionerna, skapat nya konfliktytor och gjort debatten mer fientlig.
– Det saknas goda förebilder för samtal och diskussioner som är resonerande, som erkänner komplexiteten i många frågor och där ”jag förstår vad du säger” och ”jag hade delvis fel” är okej att säga.
Marie Demker är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon tycker att tonen i debatten har spårat ur, främst bland politikerna som hon menar mest existerar på sociala medier för att saluföra provokationer och därför bjuds in till olika mediesalonger. Vilket än mer spär på känslan av splittring.
– De blir ett slags resande teatersällskap som spelar upp sina pjäser här och där. De är inte intresserade av varandra utan bara av själva föreställningen, och av alla ryggdunkar de får.
När jag räknar upp de deltagande opinionsbildarna i ”Krasch eller konsensus” är Demker tveksam till att de kommer komma varandra närmare.
– De personer du nämner är med något undantag inte intresserade av konsensus, och varför skulle det vara något gott? Tanken att debattörer skulle enas eller komma överens är historielös och teoretiskt befängd. I en debatt handlar det om argument, att tolka varandra positivt, att säga emot på ett begåvat vis och markera vilken position som är den egna.
Det låter ju toppen. Men:
– I dag är det mer en fråga om att ta sig bort från kärnfrågan och prata om något annat, hitta spännande nya ord att kasta på motståndaren och svartmåla dennes motiv.
Ofta pratar man om den polariserade debatten som skadlig för demokratin, men beskriver sällan särskilt specifikt varför. Alltså hur den påverkar öppenheten. Det kan man bena ut rent psykologiskt: vid högt tonläge, ilska eller brist på hövlighet uppfattas situationen som otrygg och kanske hotfull – och då skyddar vi oss genom att rösta med vår grupptillhörighet, säger Jonas Mosskin.
– Vi ilsknar till och stänger av empati, aktivt lyssnande och har ingen vilja att förstå den andre. Vi behöver känna oss bekräftade och lyssnade på för att vara trygga psykologiskt. Polariserade debatter mellan bara två val triggar människor att identifiera sig med sin grupp före förnuft och resonemang.
En känd amerikansk studie från 2019 analyserade data från 62 val i tio OECD-länder sedan 1952 och landade i slutsatsen att tv-debatter har liten eller ingen påverkan på hur folk röstar. Det ställer frågan på en existentiell spets: går det ens att ”vinna” en debatt som inte har någon verkan?
Marie Demker menar att debatternas egentliga roll i demokratin inte är att bräcka motståndaren, utan att förse väljarna med information. Att idén om att vinna debatter kommer från den alltmer utbredda tankegången om politik som en arenasport.
– Här sitter publiken och hejar på sitt lag, och de ”vann” eller ”förlorade”. Men så var aldrig partierna tänkta att fungera. De skulle samla och uttrycka medborgarnas intressen i olika frågor för att sedan föra in dem i demokratins beslutsrum. Att partiet är ett lag och medborgarna en hejaklack är tyvärr en bild som alltmera kommit att dominera det politiska livet.
Enligt forskning är det våra relationer som verkligen påverkar uppfattningar. Vänner vidgar vårt synfält; de bygger förtroendet som människor tycks behöva för att ta till sig nya idéer. Det bygger dock på att vi redan rör oss i invanda cirklar, så hur kan man skapa en arena som inte är en ekokammare utan en där människor verkligen möts på riktigt?
Jonas Mosskin nämner skolan, biblioteken, idrotten och föreningar som platser där möten över sociala gränser fortfarande främjas.
– Jag tror att vi behöver bygga mer på dessa institutioner och mindre på techjättarnas algoritmer.
Läs mer:
Partiledardebattens slagord: dörrmatta och kulturkrig
Kängan efter debatten: ”Det blir kaos”
