Vad är problemet?
Plast är ett fantastiskt användbart material som förekommer inom nästan alla delar av samhället. Det räcker att se sig om där man råkar befinna sig och fundera över vad olika föremål är tillverkade av – byggmaterial, fordon, möbler, teknikprylar, förpackningar, kläder och så vidare.
I vissa fall finns inga bra alternativ. Men eftersom plast kan framställas så billigt av fossila restprodukter från oljeindustrin sker en stor överanvändning. Enligt OECD framställs omkring 500 miljoner ton plast varje år, varav cirka 400 miljoner ton nästan omgående blir till avfall. Av detta återvinns inte ens 10 procent. Det mesta läggs på deponier och en stor del sköljs ut i floder och hamnar till slut i haven. Om inget förändras väntas produktionen öka till 1 200 miljoner ton de närmaste 40 åren.
I och med att plast är ett så beständigt material stannar det kvar i naturen, där det även bryts ned till mindre bitar. Flera studier visar att sådana så kallade mikroplaster finns i så gott som alla ekosystem och organismer på jorden – även i blodet och lungorna hos oss människor.
Det är inte bara avfallet som är problem. Själva produktionen är mycket energikrävande och en källa till växthusgaser. Dessutom används omkring 16 000 olika kemikalier inom plastindustrin, varav 4 200 är potentiellt skadliga och 10 000 har okänd miljö- och hälsopåverkan.
Vad görs för att lösa detta?
För två år sedan inleddes FN-förhandlingar för att ta fram ett globalt och juridiskt bindande avtal som ska minska mängden plastföroreningar. 175 länder har anslutit sig. Uppdraget är att se över hela livscykeln för plast, alltså råvaruutvinningen, produktionskedjan, användningen och avfallshanteringen.
Inger Andersen, som är chef för FN:s miljöprogram UNEP, har kallat detta för ”det viktigaste internationella och multilaterala miljöavtalet sedan Parisavtalet”. Men än är det inte i mål.
Varför går det trögt?
Sedan den 25 november pågår den femte förhandlingsrundan, i Sydkoreas stora hamnstad Busan. Enligt planen ska avtalet vara klart på söndag, den 1 december. Men förhandlingarna går mycket trögt och i skrivande stund blev det nyss känt att ordförandeskapet har förlängt tolkarnas uppdrag till klockan 9.00 den 2 december, lokal tid.
En av de största konfliktfrågorna är hur ”hela livscykeln” ska definieras. Omkring 70 länder, till exempel EU, Kanada och Ecuador, menar att det är avgörande att börja från källan och minska produktionen av plast för att komma tillrätta med problemet, något som får stöd av flera studier. En mindre men desto mer högljudd grupp länder med stor produktion av fossila råvaror, där bland andra Ryssland, Iran och Saudiarabien ingår, argumenterar i stället för att det främst är en fråga om ökad återvinning – och att produktionen därför kan fortsätta utan restriktioner.
Denna grupp får även stöd av lobbyister från fossil- och plastindustrin, som tillsammans bildar en förhandlingsstyrka som är betydligt större än exempelvis hela EU:s delegation, inklusive delegaterna från unionens alla medlemsländer.
Läs mer:
Låglöneländer pekas ut som ansvariga för plastskräpet
Så förändrar vi jorden med plast
Ett ”Parisavtal” för att minska plastskräp ska tas fram
