Då och då bildas halvmeterlånga, praktfullt köttiga och starkt organgegula kottar på ett skrovligt, palmliknande träd. Det tillhör ett släkte som uppstod på jorden långt före dinosaurierna – en unik kottepalm som förgäves gör sig redo för fortplantning.
Förvirrande nog sker det på flera håll i världen, trots att det rör sig om en och samma mycket ensamma individ.
Det beror på att genetiskt identiska skott från det enda exemplaret som någonsin hittats ute i naturen har planterats i ett antal botaniska trädgårdar och parker. Den sista resten av ursprungsplantan togs upp 1916 och någon annan har aldrig upptäckts. Sedan dess anses arten vara utrotad i vilt tillstånd.
Det gjordes med gott uppsåt. Vid det laget hade trädet fått så många skador av människor som skurit bort bitar att det ansågs dödsdömt.
Det hela började 1895, i den täta oNgoye-skogen i östra Sydafrika. Den sydafrikanske botanikern John Medley Wood fick syn på ett träd som han inte kände igen. När det några år senare stod klart att arten aldrig hade beskrivits av någon annan forskare heller namngavs den efter sin upptäckare: Encephalartos woodi.
Trädet är en kottepalm, en av de äldsta kända grupperna av fröväxter som finns på jorden och som var särskilt vanlig under dinosauriernas tid. I dag finns det bara omkring 300 arter kvar, vilket gör kottepalmerna till en av jordens mest hotade växtgrupper.
Kottepalmer kännetecknas bland annat av att de är skildkönade och förökar sig med ett slags kottar. När de ska fortplanta sig krävs hjälp av exempelvis en insekt, som lockas av dofter och för över pollen från hanens kottar till honans.
Det exemplar av Encephalartos woodii som nu lever i utspridd exil över världen är en hane. För att arten inte ska försvinna för alltid krävs alltså en hona. Helst flera. Hittills har dock ingen lyckats hitta någon, trots flera expeditioner i det område där John Medley Wood gjorde sin upptäckt.
Men oNgoyeskogen är vidsträckt och svårtillgänglig för människofötter. Kanske kan ny teknik och artificiell intelligens lyckas bättre.
Det hoppas i alla fall den brittiska konstnären Laura Cinti, som tillsammans med biologen Debbie Jewitt har startat ett projekt där AI-baserad bildigenkänning tränas på att känna igen just den här arten i det stora havet av brokig grönska. Genom att sedan söka av området med drönare hoppas de upptäcka något i de stora delar av skogen som ännu inte har utforskats systematiskt.
Än så länge har det inte blivit napp. Men Laura Cinti har inga planer på att ge upp, skriver hon i ett mejl till DN: ”Vi har stora områden kvar att utforska och tekniken förfinas löpande, så det finns definitivt kvar en stark strimma av hopp.”
Hon tillägger att projektet även handlar om att slå ett slag för jordens utrotningshotade växter, som av olika anledningar tycks ha svårare att väcka vår sympati jämfört med lurviga djur som har stora ögon.
En annan sak som blir tydlig är det desperata och förmodligen meningslösa i att försöka rädda en art när det bara finns en enda individ kvar. Utrotningen börjar långt tidigare.
Vår storskaliga omvandling av naturen leder till att livsmiljöer förstörs, så att mängder av arter försvinner varje dag innan vi ens har hunnit upptäcka dem.
Kanske är det helt enkelt kört för Encephalartos woodii. Kanske har sista dansen tagit slut för länge sedan, utan att det var vårt fel den här gången.
Men det unika trädet hann i alla fall få ett namn.
Läs mer:
Ny karta över jordens okända växtliv gav snabbt resultat
Det kan bli lättare att avverka fjällskogar
Ny rapport varnar för att naturskydd hamnar på fel ställen
Jörn Spolander: Havets fridfulla jätte visar hur våra problem hänger ihop
