Känslosam ritual med Watain på Dalhalla

Inga är bättre satanister än Watain. På 26 år har de förvandlats från ett anonymt black metal-band i Uppsala till en perfekt teaterföreställning om blod, eld och död. Deras plats i historien är bredvid chockrockens giganter – Alice Cooper, Ozzy Osbourne, GG Allin.

Det beror på övertygelse och skicklighet, men det beror också på tur. Bandets utveckling har råkat synka med allmänhetens växande acceptans av black metal som en musikstil bredvid andra. 2011 vann Watain en Grammis och började spelas på P3. 2013 användes det kritikerhyllade bandet Deafheaven i en Iphone-reklam. 2018 gjorde Jonas Åkerlund internationell storfilm om genrens rötter, med Valter Skarsgård och Gustaf Hammarsten bland skådespelarna.

Parallellt med det började Watain göra mer lättillgänglig musik. Efter Grammisvinsten kom en skiva som byggde på svängigt riffande och rena ballader. På deras senaste släpp, 2022 års ”The agony & ecstacy of Watain” är nära hälften av låtarna traditionell heavy metal som klätts upp till något mer extremt.

Resultatet av allt detta är att det nu står brinnande djurkrucifix på fine dining-scenen i Dalhalla. När mörkret sänker sig över gruvhålet hörs ljudet av en stor bomb. Bandet tänder långsamt sina treuddar och lämnar sedan över facklorna till publiken. Frontmannen Erik Danielsson döper fansen på första raden i grisblod. ”Här har människor grävt sedan urminnes tid, i jakt på vem vet vad. Vi ska fortsätta gräva ikväll!”, ropar han.

Ritualen är förbluffande lik hur den var när jag såg dem för sex år sedan. Det är en komplimang. Varje minut på scen är genomtänkt, varje rörelse fylld med mening. Men nytt för den här gången är talet. Erik Danielsson håller långa och teatraliska monologer om låtarna. Ofta är det känslosamt, nästan ömt. Musiken är ”ett ordlöst språk som talar till våra hjärtan”. Han är ”glad att vi har det gemensamt”.

Starkast är det när han pratar om Dissection-kamraten Jon Nödtveidt, som dömdes för medhjälp till mord 1998 och sedan begick ritualsjälvmord 2006. Här finns inga spår av den satanistiska myten om det meningsfulla våldet. Danielsson säger bara att Nödtveidt ”borde varit här” och presenterar sedan en cover av Dissection-klassikern ”The somberlain”. Kärleken och hatet rör sig längs samma våglängd, ut i natthimlen.

Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Noa Söderberg.