Kapstaden tar ett tårfyllt farväl av en jazzmästare

Nelson Mandela ska ha sagt ”Bach? Beethoven? Vi har något bättre”. Sydafrikas landsfader refererade till Abdullah Ibrahim, jazzpianisten från Kapstaden som tvingades i exil men som ändå tonsatte kampen mot apartheid. När friheten kom var det Ibrahim som bjöds in för att spela vid den historiska ceremonin då Mandela svors in som Sydafrikas första demokratiskt valda president.

Nu är Abdullah Ibrahim 91 år. När han återvänder från utlandet behandlas han med samma vördnad och omsorg som en gång Mandela i samma ålder, av människorna kring honom som ser en levande nationalklenod som måste skyddas. Själv är han avslappnad och talar gärna och länge med den lilla grupp journalister som samlats, även om han kanske inte ger ett direkt svar på en enda fråga. Förutom den första då, från DN, om vad som får honom att fortsätta ge konserter vid så hög ålder:

– Jag fortsätter spela för att räkningarna ska betalas, det är som för alla andra, säger han med ett leende, och fortsätter:

– Jag har välsignats med en gåva som jag gärna visar upp och jag vill fortsätta att försöka förstå musiken som jag skapar. Det är ett väldigt speciellt tillstånd.

Vi befinner oss i Kapstadens konferenscenter som hyser den årliga jazzfestivalen i staden. Ibrahim bor vanligtvis utanför München i Tyskland, där han tillbringar dagarna vid pianot när han inte mediterar.

– Oavsett vad du vill uppnå så måste du öva, det är 80 procent av en musikers vardag, konstaterar han.

Ett stenkast bort ligger det område i den östra utkanten av Kapstadens stadskärna där han 1934 föddes som Adolph Johannes Brand och sedan växte upp: District Six, ett heterogent område där en rad olika etniciteter samsades på liten yta. Den diametrala motsatsen till det perverterade idealsamhälle som apartheidregimen drömde om.

Vid 15 års ålder, på sent 1940-tal, gjorde han sin professionella debut. Tio år senare hade han etablerat sig på jazzscenen under artistnamnet Dollar Brand och bildade den mytomspunna gruppen Jazz Epistles där storheter som Hugh Masekela och Jonas Gwangwa också var medlemmar.

Gruppen höll sig från politisk musik, men det hårdnande klimatet i spåren av Sharpevillemassakern 1960 fick Ibrahim att lämna Sydafrika tillsammans med sångerskan Sathima Benjamin som senare skulle bli hans fru. Det var hon som i Zürich introducerade honom för Duke Ellington, som skulle öppna dörrarna till den amerikanska jazzscenen. Han debuterade på Newportfestivalen 1965.

Men dessa år vill han inte prata om.

– De säger att det finns ett förflutet, det finns en framtid. Men för oss jazzmusiker existerar bara nuet. Tiden är nu. Det är därför vi spelar. John Coltrane sade en gång till mig att om han hade en spelning på en klubb och kom på sig själv med att spela samma toner som han spelat dagen innan, så slutade han för kvällen. Så är det för mig också. Jag kan vara fullt närvarande när jag spelar, men om promotorn i efterhand frågar om jag kan berätta vad jag spelat, så kommer jag inte ihåg.

1968 konverterade han till islam och tog då namnet Abdullah Ibrahim. Artistnamnet Dollar Brand skulle han använda fram till 1980-talet (än i dag måste den som vill lyssna på hans musik söka på båda namnen). Hans jazz var en unik kombination av townshipsens melodiösa marabi, den pianospelande moderns varmare gospel, samt amerikansk bop.

Han delade sin tid mellan Europa, USA och Sydafrika, där förtrycket bara blev värre. Group Areas Act från 1950 hade satt målet: etnisk rensning och balkanisering av hela Sydafrika som skulle delas upp i etniskt homogena områden. Där fanns ingen plats för en kulturell smältdegel som District Six, som började rivas med bulldozers i slutet av 1960-talet. Svarta och färgade invånare (den senare gruppen är sydafrikaner av blandad härkomst och har en distinkt kultur) kastades ut på den vindpinade sandslätten Cape Flats som låg flera mil från stadskärnan. Och delades upp i olika kvarter efter ursprung.

Ett av de nybyggda områdena, Manenberg, skulle ge namn åt den enskilt mest kända kompositionen i Ibrahims repertoar. ”Mannenberg” (med två n) representerade den tvångsförflyttade befolkningens motståndskraft och skulle tonsätta de kommande decenniernas kamp mot apartheid, både som kampsång och begravningshymn.

Den bär många likheter med Joe Zawinuls ”Mercy, mercy, mercy” som blev en megahit med Cannonball Adderleys kvintett i slutet av 1960-talet: två protestsånger utan text, som svarar på förtrycket i trotsig dur och med repetitiva fraser från gospeltraditionen.

Men där Zawinul skapat sitt sound med ett Wurlitzerpiano, använde Ibrahim ett spikpiano som knöt an till den sydafrikanska marabi-musiken från tidigt 1900-tal.

Hade Sydafrika en kulturkanon, skulle ”Mannenberg” hamna väldigt högt upp på listan.

När New Yorks nya borgmästare Zohran Mamdani häromsistens svors in i sitt ämbete, spelades just ”Mannenberg” som pausmusik. Sydafrikanska Sunday Times kolumnist Bongani Madondo, som var på plats, skrev en hel krönika om ögonblicket.

”Mannenberg”, skriver han, ”är djupt inpräntad i den väv som håller våra själar samman, en skarp påminnelse om ohållbarheten i det fåfänga, ondskefulla, falska och ohistoriska uppdelandet av oss svarta människor av olika ursprung. Den påminner oss om att (…) apartheid misslyckades när det verkligen gällde: i att bryta ned banden som höll oss samman.”

”Mannenberg” spelas fortfarande på radio i Sydafrika i dag, och är ett givet extranummer på konserter för yngre jazzmusiker som följt i Ibrahims spår. Medan undertecknad hört en internationell slagdänga som Miriam Makebas ”Pata pata” – alla västerlänningars favoritlåt från Afrika – blott en handfull gånger under tio år i landet.

Det är dock en förbannelse för musiker som får tidiga hittar, att de för alltid hemsöks av förfrågningar om att spela dem när de producerat så mycket mer.

– Jag trodde du ville tala om något mer färskt, säger Abdullah Ibrahim när en sydafrikansk journalist ber om hans tankar om ”Mannenberg” och ”African herbs”, ett annat album från samma era.

I samma ton svarar han en annan journalist som frågar om hans mest minnesvärda konsert:

– Den jag ska spela härnäst.

Och det ska bli en minnesvärd konsert. Hans sköra tillstånd – han kan bara assisterad av två personer ta sig upp ur rullstolen – väcker farhågor om att det ska bli ett fiasko. Men det blir motsatsen.

Han anpassar sitt spel till sin förmåga och under dryga timmen på scenen på Kapstadens jazzfestival håller han publiken i ett trollgrepp. Mellan långa sjok av fri improvisation väver han in den vackra ”Blues for a hip king” och precis som på två album under det senaste decenniet använder han ”Blue bolero” som ett återkommande intermezzo vid flera tillfällen.

Publiken inser kollektivt förgängelsens plågsamma oundviklighet. Att detta mycket sannolikt är hans sista konsert på sydafrikansk mark. Åtminstone i Kapstaden. Redan för två år sedan marknadsfördes en kort turné i hemlandet som ett avsked. Att han alls sitter framför Fazioli-flygeln nu beror på att han bokades till 2020 års jazzfestival, som inte kunde förverkligas på grund av covidpandemin. Han ville inte svika sitt löfte till publiken.

När de sista tonerna ringer, sitter många åskådare med händerna för sina ansikten. Tårar rinner när han vänder sig till publiken och med svag röst, utan mikrofon, reciterar en dikt om frihet som han lånat från den amerikanska ursprungsbefolkningen.

Förfäderna väntar på honom. Själv lever han i nuet.