Hon ropar genom rummet, Karin Alfredsson.
– Nu kommer den. Sprickan. Skynda dig! Nu!
Det är till min kollega Anette Nantell hon ropar, två fotografer emellan. Ta bilden, missa den inte! Karin Alfredsson är också fotograf, bildkonstnär. Och hon har just nu en liten utställning på Nobelprismuseet i Stockholm med bilder och en film från svåråtkomliga platser i den nordiska naturen – och norra ishavet.
Sprickan hon ropar om kommer i filmen som projiceras på en vägg. Hon fotograferas i förgrunden till sitt eget verk där fartyget Oden bryter isen framför sig. Vi återkommer till upplevelsen ombord, åtta veckor omgiven av arktiska isvidder.
Men först till frågan om varför hon riktar linsen mot de här platserna. Karin Alfredsson har alltid varit mycket i naturen, uppväxten i Jämtland gjorde det till en självklarhet. Det var fritid och hon brukade aldrig ta med kameran ut. Men sedan hände något.
– För 10–15 år sedan kände jag ett behov av att börja … Eftersom jag rör mig mycket i de här hotade miljöerna, i naturskogar långt upp i fjälltrakterna till exempel, så ville jag visa de här livsmiljöerna som faktiskt håller på att försvinna.
I naturen fotograferar hon ”otroligt intuitivt, mycket med alla sinnen”. Hon ger sig ut på skidor med full fjällutrustning, tält och sovsäck. Och sedan sätter hon sig för att vänta. Det kan gå dagar – eller veckor.
– Jag behöver vara ute jättelänge och stanna upp. Vänta in naturen, vara i samklang med den. Annars går det inte. Jag tar egentligen ganska enkla fotografier men så måste jag vänta in att naturen lägger till sitt. Det kan vara ett snöfall, en vind, ett ljus.
Det dröjde innan någon annan än hon själv fick se bilderna hon tog där ute. Men när det skedde blev många berörda, ofta på ett existentiellt plan.
– Jag försöker ju inte skapa en bild av natur. Det är den rena naturen jag söker, säger hon.
Den prisade indiske författaren Amitav Ghosh har många gånger pekat på det unika ansvar han menar att kulturutövare har: att ge icke-mänskliga delar av naturen en röst. Han menar att forskare, ekonomer, litteraturvetare och historiker är begränsade i sina roller och gång på gång misslyckas med att framställa naturen som huvudperson i sin egen berättelse. De enda som historiskt sett har ”haft tillåtelse att fånga eller representera icke-mänskliga röster” är berättare, storytellers, menar han.
– Oavsett om det är Valmiki som skrev ”Ramayana” eller Homeros med ”Odysséen”, så är det berättare och poeter som har haft den rätten. Och i praktiken har de fortfarande den rätten i dag, sa han vid ett seminarium på Georgetownuniversitetet för några år sedan.
– I de historier som historikerna berättar, utgör varelser som saknar språk endast kulisser mot vilka mänskliga dramer utspelas. Muskotnötter, kryddnejlikor och vulkaner kan förekomma i dessa berättelser. Men de kan inte själva vara aktörer i de historier som historikerna berättar och de kan inte heller berätta egna historier, sa Ghosh.
Är det kanske det här Karin Alfredsson gör? Låter naturen tala för sig. Hur hon själv förhåller sig till namnet på sin lilla utställning pekar på det. Det är samma namn som hennes tidigare utställningar och samma namn som boken hon har släppt med ett stort antal av sina fotografier.
– Det är en ständigt föränderlig svit som alltid heter ”Snö och regn skall passera”. Jag lägger till och drar ifrån i sviten hela tiden. Och jag ger inte bilderna några titlar för jag har inte det förhållningssättet till naturen. Jag döper inte. Jag tycker naturen är det största, säger hon.
Jordens natur är under stor press från mänsklig exploatering. Förbränningen av fossila bränslen sker parallellt med massiv skogsskövling, industriell djurhållning, utarmning av fiskevatten och utbyggnad av städer, jordbruk och infrastruktur. För hundra år sedan använde människan 15 procent av jordens landyta – nu är mer än 77 procent av marken påverkad av mänsklig aktivitet, om Antarktis räknas bort. Vilda växter, svampar och djur har alltså knappt några naturliga miljöer kvar att leva i.
Och så klimatkrisen då, som med stormsteg leder mänskligheten ut ur det snäva temperaturspann som forskare beskriver som ”livets korridor” – det enda utrymme som vi vet möjliggör mänskligt liv som vi känner det.
Karin Alfredsson minns dagarna innan hon åkte för att mönstra på isbrytaren Oden, hon var i stugan i Jämtland. Snart skulle hon stå i det hon beskriver som ”det rena ljuset”. Inga föroreningar, bara ett makalöst dagsljus – dygnet runt dessutom. Men i stugan i Jämtland kände hon doften av brandrök. Hon var nära någon av alla skogsbränder som drev igenom Sverige den heta sommaren 2018. Den som avslutades med att Greta Thunberg satte sig med sin skylt – starten på en världsomspännande rörelse för en framtid innanför livets korridor.
Nu är det mars 2025 och de politiska utfästelser som kom som en följd av rörelsens krav ekar tomt på innehåll. Det verkar ha blivit ”ute” med klimatet. Vad tänker Karin Alfredsson om det?
Det blir tyst när jag har ställt frågan. Till slut svarar hon:
– Det är obegripligt. Jag kan inte riktigt säga vad jag tänker … Det är förfärligt att det som Greta Thunberg och andra säger inte når fram, för att vi nu är upptagna med att bygga upp vårt försvar och satsa på försvarsaktier på börsen. Jag hittar nästan inga ord … Alltså, våra hem brinner ju.
Karin Alfredsson pekar mot sina fotografier på Nobelprismuseets väggar.
– Det här är ett komplement till det aktivistiska engagemanget. Vi som konstnärer kan hjälpa människor att nå in. Vi kan nå betraktaren emotionellt. När man väl börjar känna på riktigt, du vet in på cellnivå, så kan man känna en djupare koppling och det tror jag är hemskt viktigt. För människan och naturen är ju en helhet. Vi hänger ihop.
Läs mer om konst.
