Tänk om jag hade vetat det när jag skrev ”Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren”. Då skulle boken ha fått en annan titel.
”Min europeiska familj” kom ut 2015 och var ett försök att berätta det allra senaste som dna-tekniken då hade fått fram om Europas befolkningshistoria.
Första kapitlet handlade just om neandertalmötet, eftersom det var utgångspunkten för vår historia i Europa. Alltså mötet när en liten grupp av oss moderna människor just hade vandrat ut från vår ursprungskontinent Afrika och idkade sexuellt umgänge med neandertalare som redan bodde i Europa och Asien. Svenskfödde Svante Pääbo var först med den slutsatsen i en banbrytande studie från 2010, vilket han senare fick Nobelpriset för. Hans studie visade bland annat att alla vi som härstammar från den där lilla gruppen av utvandrare har ett par procent neandertal-dna i vår arvsmassa.
När jag skrev boken var forskarnas bästa uppskattningar att mötet inträffade för mellan 50 000 och 60 000 år sedan. Så jag höftade till med ”54 000 år”. Om jag hade vetat vad jag vet i dag borde undertiteln snarare ha varit ”de senaste 47 000 åren”.
Så är det med vetenskap, ibland måste man uppdatera och korrigera sig när det kommer nya och bättre rön.
För någon vecka sedan kom alltså två olika studier, en i tidskriften Nature och en i tidskriften Science. Flera av forskarna förekommer på båda författarlistorna. Men huvudförfattarna är olika: Johannes Krause från Leipzig i Nature och Priya Moorjani från Berkeley i Science.
Grupperna har använt olika teknik. Sciencestudien jämför fler individer, medan Naturestudien visserligen har färre, men lägger in några av de äldsta européer som någonsin har dna-analyserats, sex människor från grottan Ilsenhöhle i Ranis i Thüringen i Tyskland. De och en besläktad kvinna från Zlaty Kun i Tjeckien levde för ungefär 45 000 år sedan och har samma typ av påbrå från neandertalare som vi har.
Individerna från Ranis och Zlaty Kun levde bara 80 generationer bort från sina neanderalanor och med en generationstid på 29 år, vilket forskare brukar räkna med, kan mötet med deras neandertalare – och därmed också våra – dateras till 47 000 år.
Studien i Nature med sin något annorlunda beräkningsmetod skiljer sig i vissa detaljer. Men när det gäller dateringen kommer båda forskargrupperna fram till precis samma resultat. Det neandertal-dna som har överlevt hos dagens människor fick vi för 47 000 år sedan, plus/minus 2000 år, med största sannolikhet någonstans i västra Asien.
Nu kanske ni undrar varför det skulle vara så petnoga med några årtusenden hit eller dit.
Jo, de nya resultaten ger en mycket klarare bild av när våra förfäder och förmödrar egentligen lämnade Afrika, och när vi framgångsrikt började sprida oss till resten av världen.
Säkert hade åtskilliga pionjärer försökt tidigare, och tagit sig både till Asien, Europa och kanske rentav ända till Australien. Men dessa pionjärer överlevde i så fall inte.
De där människorna från västra Asien som hade blivit lätt uppblandade med neandertalare lyckades däremot ta sig till världens alla hörn.
Det finns en hel del forskning om vilka av neandertalarnas anlag som var gynnsamma, så att de bevarades hos oss i årtusenden (bland annat gener som påverkar immunförsvaret) eller ogynnsamma så att de snabbt rensades ut (sådant som hade med hjärnan och mentala förmågor att göra).
Arvet från neandertalarna lever i oss, och nu har vi fått viktiga nya pusselbitar om varför det har blivit så.
Läs mer:
Neandertalsex gav oss mängder med dåliga gener
Anna Bratt: Svante Pääbo gjorde det omöjliga
Karin Bojs: Sex med neandertalare gick åt båda hållen
