Under några år satt jag i en jury för Nordiska rådet. Det var ett sjå när vi alla jurymedlemmar skulle försöka förstå varandra. Islänningarna och färingen kunde danska, och både danskar och norrmän förstod oss rikssvenskar. För mig var norskan inget problem, men jag har svårt att hänga med i talad danska och det tror jag ålänningen och finnarna också hade.
Då sade färingen – eller om det var någon av islänningarna – att vi borde sköta all vår kommunikation på finlandssvenska. Den formen av svenska, tydlig och lite ålderdomlig, är mycket lättare att förstå än rikssvenska, enligt honom.
I dessa dagar, när humorgruppen Kaj från Österbotten exponeras för hela Europa, kan det vara intressant att fördjupa sig i denna östliga variant av svenska.
Svenskan är ju ett indoeuropeiskt språk, närmare bestämt på den germanska grenen.
Majoriteten i Finland talar finska, ett uraliskt eller om man så vill finsk-ugriskt språk.
Två helt olika språkfamiljer med en parallell historia.
Den nya dna-forskningen har revolutionerat kunskapen om de indoeuropeiska språkens utveckling. Sedan några månader står det klart att tre olika grupper sammansmälte på stäppen alldeles norr om bergskedjan Kaukasus. En grupp kom från bergen, de två andra från stäpperna. De rörde sig i olika riktningar på stäppen, och i nuvarande Ukraina blev de särskilt expansiva. Den så kallade jamnakulturen spreds över stora områden – inklusive Östersjöns kuster – och därmed också deras indoeuropeiska språk.
Samtidigt, längre norrut, i skogsbältet och även på den arktiska tundran, gick en annan rörelse när de uraliska språken spreds tillsammans med ny metallurgi. Bland annat till nuvarande Finlands inland.
De talade nog en annan och okänd form av indoeuropeiska
I Finland som på så många andra ställen har forskning om forntiden missbrukats för att hävda vilka grupper som skulle ha varit på plats ”först” och därmed skulle ha särskilda rättigheter.
Den viktigaste insikten från den nya dna-arkeologin är att det är meningslöst att diskutera vilka av nu levande människor som kom ”först”. Historien har alltid präglats av överlagringar när nya grupper har anlänt. I princip alla nutida folkgrupper är resultat av blandningar.
Många indicier, såsom lingvistik, skriftlig historia och ortnamnsforskning pekar mot att svensktalande grupper flyttade från nuvarande Sverige till kusttrakter i nuvarande Finland under medeltiden, huvudsakligen på 1200-talet.
Men människor har rört sig fram och tillbaka över Östersjön sedan jägarstenålder, och även från bronsålder och järnålder finns sådana samband väl dokumenterade. Arkeologen Åsa M Larsson har exempelvis visat med keramik att det fanns kontakter mellan nuvarande Finland och nuvarande Sverige under stridsyxetid, det vill säga när de indoeuropeiska språken just hade börjat spridas från stäpperna.
Skulle de grupperna för över 4 500 år sedan ha talat en tidig form av svenska?
Nej, det är inte troligt. De talade nog en annan och okänd form av indoeuropeiska.
De senaste rönen är att den germanska språkgrenen – varifrån svenskan har utvecklats – anlände till Skandinavien flera hundra år senare. Den kom hit och överlagrades på något befintligt indoeuropeiskt språk med start för omkring 4 000 sedan.
Och tro det eller ej, men mycket pekar mot att de germanska språkens vagga låg någonstans i nuvarande Finland eller Baltikum. Det här är alldeles färska nyheter som fortfarande debatteras bland dna-forskare, lingvister och arkeologer. En alltmer uppdaterad studie ligger ute på den preliminära sajten BioRxiv, och den holländske lingvisten Guus Kroonen besökte Uppsala för ett par månader sedan och höll en övertygande föreläsning.
Om det här stämmer har alltså Vörågrabbarnas dialekt gjort en resa från stäppen norr om Kaukasien via jamnakulturen i nuvarande Ukraina till de germanska språkens vagga i nuvarande Finland eller Baltikum till nuvarande Sverige. Och sedan tillbaka till finska kusten.
Läs mer:
Karin Bojs: Vid fronten fanns vårt eget urhem
Karin Bojs: 25 gånger mer kunskap de senaste sju åren
Kaj är redo för Eurovision: ”Vi tar humor på väldigt stort allvar”
