För mig är det en omskakande och djupt personlig upplevelse att läsa Christian Dahlströms nya bok: ”Den enda rätta läran – så förblindade psykoanalysen det svenska rättsväsendet”.
Jag är uppvuxen i den där sörjan. En person som Christian Dahlström berättar om i boken var en del av min barndom, i den dubbla rollen som sektledare och ansvarig läkare åt en en av mina föräldrar.
Jag bodde ensam hos den föräldern – yrkesverksam psykiatriker, men också med en egen problembild i form av bipolär sjukdom och accelererande missbruk.
Inte blev det bättre av att Göteborgskretsen av den psykoanalytiska sekten höll möten i vårt hem. Inte bättre utan värre. Mycket värre. Naturligtvis hjälpte inte Freuds läror mot psykossjukdomen. Sektledaren/behandlande läkaren öste då på med ångestdämpande medel i form av starkt beroendeframkallande bensodiazepiner.
Själv flyttade jag hemifrån som 16-åring och har klarat mig bra sedan dess. Men för föräldern gick det snabbt utför och det dröjde inte länge förrän felbehandlad psykossjukdom och blandmissbruk ledde till förtidspension och väldigt mycket elände.
Christian Dahlström beskriver i sin bok den långa och snåriga vägen från Freuds verksamhet i slutet av 1800- och början av 1900-talet, till svenska rättsskandaler som Quickfallet och Da Costa-fallet.
Historien är komplicerad, med olika varianter av den psykoanalytiska läran, avknoppningar, fraktioner och personer som hamnar i strid med varandra.
Men den röda tråden är att psykoanalysen, trots obefintligt vetenskapligt underlag, tog ett järngrepp över svensk psykiatri under flera decennier med kulmen på 1980-talet. En orsak är det starka stödet från kultur- och mediavärlden och den politiska sfären. Christian Dahlström beskriver till exempel hur Johan Cullberg två gånger misslyckades med att bli professor på grund av sin ringa forskningsbakgrund, men hur den socialdemokratiska regeringen då gick in och inrättade en personlig professur åt honom.
Dahlström är beundransvärt nyanserad och skildrar hur tidigare brister i den konventionella psykiatrin beredde vägen, i kombination med att många av de inblandade var påfallande empatiska till sättet och att flera (inte minst Freud själv) hade stor litterär begåvning.
Men han redogör också för en uppföljning som gjordes av svenska patienter med schizofreni behandlade med psykoanalys, där åtta påstods ha blivit friska. Det skulle motsvara någon enstaka procent av alla som behandlades i Sverige, men det är en godvillig tolkning som bortser från möjligheten till självläkning.
Det bör nämnas att fler journalister före Dahlström har gjort viktiga insatser för att avslöja hur ”den enda rätta läran” har lett till felbehandling och oskyldigt dömda. Däribland Hannes Råstam, som började nysta upp Quickfallet, Jenny Küttim (som har skrivit förord i Dahlströms nya bok) och Dan Josefsson.
Jag var själv med i en fullsatt jätteaula på Karolinska institutet, där Dan Josefsson framträdde med bland andra den amerikanske psykologen Richard McNally och den ena efter den andra i publiken – psykiatriker och psykologer – reste sig och tackade Josefsson för hans journalistiska insatser mot teorin om bortträngda minnen.
Freudianismens har än i dag ett järngrepp över delar av kulturvärlden, och det är en händelse som ser ut som en tanke att Dahlströms bok kommer ut på det lilla förlaget MrsHyper och inte på något av de större.
Ett mer etablerat förlag skulle kanske ha bättre resurser att hantera den uppmärksamhet som lär följa nu när boken är ute.
För innehållet är sprängstoff. Enligt min mening är det alldeles tillräckligt graverande information för en sanningskommission i stil med sådana som tillsätts för politiska partiers mörka historia och orättfärdig behandling av etniska minoriteter.
Läs mer:
Karin Bojs: Det mörka arvet som skadar psyket
Karin Bojs: Så styr arvet om terapin funkar
