Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

När studenterna på Journalisthögskolan i Göteborg år 1986 ordnade lottdragning om praktikplatser tyckte jag mig ha vunnit högsta vinsten: en hel termin på Dagens Nyheter i Stockholm! I augusti samma år trädde jag in genom DN-skrapans huvudentré och tog hissen upp till Centralredaktionen på tredje våningen. (Inga vakter eller spärrar på den tiden.)

Första tiden tilldelades jag anspråkslösa nyhetsjobb: En statistisk undersökning visade att varannan svensk oroade sig för miljöförstöring. Riksidrottsförbundet ville ha bort specialträning för barn under tio år vilket Fotbollförbundet tyckte var att ”jamsa med social skit”. Norrbottens turistråd ville att turister skulle betala för sig i Abisko.

Efter ett par veckor, i september 1986, smällde det till med förstasida och löpsedel. Det handlade om den då ganska okända fästingburna sjukdomen borrelia. ”Caset” som skulle åskådliggöra experternas fakta var DN:s berömda matskribent Anna Bergenström. I likhet med många andra vid den här tiden hann hon utveckla allvarliga symtom eftersom sjukdomen var så okänd och diagnosen kom så sent.

Under åren som följde fortsatte jag att arbeta huvudsakligen för DN, på vikariat och på frilansbasis.

Mest blev det allmänna nyheter. Men inte sällan handlade det om vetenskap.

Särskilt uppmärksammade blev en serie artiklar från 1992. De avslöjade att ledamöter i dåvarande Medicinska Forskningsrådet, MFR, hade föreslagit sig själva som mottagare till pengar som blev tillgängliga när löntagarfonderna skulle lösas upp. Det rörde sig om flera miljarder kronor – långt större belopp än forskningsrådet normalt brukade dela ut.

Stort rabalder! Hundratals andra framstående forskare skrev på arga upprop. Fackföreningar protesterade. Justitiekanslern gjorde en utredning med ord som ”allvarlig förtroendekris”. Skandalerna, som även innefattade en särskild satsning på genforskning och missgynnande av kvinnor, ledde ett par år senare till att samtliga ledamöter i Medicinska forskningsrådet byttes ut.

De där MFR-historierna hörde nog till meriterna när jag blev anställd som Dagens Nyheters vetenskapsredaktör i januari 1997.

Den äldsta av mina vetenskapskrönikor som jag kan hitta i arkivet är från april samma år. Jag läser med viss bävan, för det har ju ändå gått nästan 29 år och ämnet är den högst kontroversiella boken ”Bell Curve”. Men jag ångrar inte mina formuleringar. Bokens (delvis rasistiska) innehåll bör bemötas med saklighet och vetenskap hellre än med bara indignation, menade jag. Med fakta i målet är det uppenbart att intelligens som de flesta andra egenskaper beror på både arv och miljö, och att bokens författare har försummat faktorer som tillgång till utbildning och ekonomiska förutsättningar.

Sen blev det nästan 17 år som vetenskapsredaktör och så småningom även chef för en växande vetenskapsredaktion. En käpphäst för mig under alla dessa år var just att journalister ska hålla fram fakta och vetenskapliga resultat hellre än själva tycka och ta ställning. Jag drev också på för att vetenskapsjournalistiken skulle vara en del av nyhetsbevakningen, inte ett isolerat kuriosakabinett. Pandemier och klimatförändringar har gjort den inställningen mer självklar i dag.

År 2013 slutade jag som anställd för att skriva böcker om dna-teknik och Europas befolkningshistoria. Även som författare har jag dock fortsatt att regelbundet skriva krönikor för DN Vetenskap.

Nu är det slut med det. Den här vetenskapskrönikan blir min sista. Men det blir inte alldeles tyst från mig. Ni kommer framöver att kunna läsa mig ibland i DN Kultur. Men till vetenskapsredaktionen – en viktig epok av mitt liv – säger jag nu farväl.

Läs mer:

Karin Bojs: För första gången är färre feta i USA

Karin Bojs: Gravar av stora stenar började i Bretagne

Karin Bojs: På spänstiga muskler sprang vi ifrån neandertalarna

Share.
Exit mobile version