En vävd, vit skrud med purpurröda bokstäver är det avgörande vittnesmålet i myten om Philomela, nedtecknad av Ovidius i ”Metamorfoser”. Skruden förtäljer att kung Tereus våldtagit Philomela. Efter brottet lämnar han sitt offer i skogen och hoppas att hon är tystad för evigt. För säkerhets skull har han nämligen skurit av henne tungan – så att hon inte ska kunna berätta om sin fasa.
Men kung Tereus tar fel. Philomela är resursstark och hennes väv av berättelser når systern Procne, kungens gemål. När Procne förstår vad som hänt låter hon det inte bero. Hon ser till Philomela kommer hem och berättelsen tar ännu en gruvlig vändning.
Myten om Philomela talar om våldtäkt, kvinnlig utsatthet, kvinnlig solidaritet – och grym hämnd. I slutet visar det sig att ingen av de inblandade längre kan vara människor. I stället förvandlas de till fåglar. Så kan litteraturen göra. Här på jorden måste vi fortsätta leva bland de brott som begåtts och försöka förhindra att de sker igen. Det senare försökte även Ovidius förstås, men vad hjälper det om ingen läser hans ”Metamorfoser”? Det verk som bland annat kan lära oss att inga våldshandlingar kan rättfärdigas.
Procnes och Philomelas hämnd går ut över barnet Itys som de två offrar och serverar kungTereus– hans och Procnes egen son. Brutaliteten är hårresande. Men vi lär oss så att våldtäkt är ett av de allvarligaste brotten och att om den utsatta vågar berätta så kommer det att finnas någon som lyssnar. En syster lämnar inte en syster. Den våldtagna må vara övergiven av allt och alla i den stund brottet sker, så långt förstår vi också något om ensamhet. Därpå det exceptionella: det finns i denna berättelse någon, som när sanningen avslöjas, resolut ingriper och vägrar acceptera detta brott. Att berättandet leder till att man blir hörd är ett ovanligt tema i förhållande till våldtäkt.
Slutligen lämnas vi med insikten om att sexuellt våld är en så oerhörd förbrytelse att den måste tecknas ned och bli en del av världslitteraturen, och därmed vår kunskap om mänskligheten. Våldtäkten sker inte bara mellan en person och en annan, det handlar ytterst om vad mänskligheten kan bära av omänsklighet.
Vi tycks ännu ha mycket att lära av Ovidius. Omkring femtio procent av alla kvinnor utsätts någon gång under sitt liv för sexuellt våld. Troligen fler. Få förövare blir dömda. Få kvinnor förtäljer sin erfarenhet. Att sexuellt våld är en del av krig och väpnade konflikter vet vi om. Så var det också 7 oktober när Hamas angrep Israel.
Men flickan hade inte talat om för honom att hon är judinna. Så tillsammans med två andra straffar han henne – för att hon helt enkelt är sig själv
I Expressen skriver Arezoo Hersel-Rohila om vikten av att detta fördöms och erkänns som ett brott mänskligheten: ”Om detta inte sker kommer användningen av sexuellt våld som ett vapen för terrorism att legitimeras” (Expressen, 19 juni, 2024). Hersel-Rohila spejar mot framtidens fruktansvärda horisont och medan hon, som en blandning av det grekiska dramats budbärare och kör, talar om för oss att det inte går att vänta händer det hon försöker varna oss för.
Den 15 juni begås en våldtäkt i förort till Paris. Offret är 12 år. Hon gruppvåldtas i ett skjul i en park nära sitt hem. Hon är judinna. Detta, hennes identitet, visar sig vara det av gärningsmännen anförda ”skälet” till våldtäkten. De som våldtar flickan är under 18 år. En i gruppen har varit flickans pojkvän. Men flickan hade inte talat om för honom att hon är judinna. Så tillsammans med två andra straffar han henne – för att hon helt enkelt är sig själv. Kanske var hon rädd för att tala om vem hon var?
Varför höjer inte det feministiska systerskapet sin röst och fördömer det sexuella våldet och varför verkar det inte relevant för dem att judiska kvinnor fortfarande hålls som gisslan i dag?
Troligen. Bara det är så allvarligt att det borde ge upphov till artikel efter artikel. Inte minst i Sverige, där rädslan bland judar att visa sin identitet öppet ökat markant efter 7 oktober, enligt den undersökning Judiska centralrådet genomförde hösten 2023. Men artiklarna kommer inte.
Några dagar efter våldtäkten i Paris talar jag med den svensk-israeliska dramatikern Vera Berzak, som under senvåren initierade en manifestation för den israeliska gisslans frisläppande på Vasaplatsen i Göteborg (”Hon tältar för israelisk gisslan – bredvid propalestinska studenter”, SVT nyheter Väst, 4/6 2024). Vårt samtal är underbart och fruktansvärt. Vi gråter tillsammans: Varför kommer inte Procne? Varför höjer inte det stora, feministiska systerskapet i världen sina röster och fördömer det sexuella våldet, gisslantagandet?
För vilken kvinna som helst, judinna eller inte, som ser gruppen kvinnor som ”sitt folk” har tystnaden från systerskapets rörelse efter 7 oktober varit förödande: Är judiska kvinnors lidande utan värde?
Ibland måste man trots allt ta det svar man får på allvar och en stor del av kvinnorörelsen har svarat på den frågan med tystnad.
Dagen efter jag talat med Berzak, den 19 juni, infaller ”Den internationella dagen för avskaffandet av sexuellt våld i konflikter” och plötsligt drabbas jag av insikten att Procne visst är här. Denna syster uppstår och uppstår igen i de enskilda judiska röster som vägrar acceptera tystnaden. Berzak är en av dem. Låt mig tillägga att dessa moderna Procne inte talar om hämnd men om behovet av erkännande, och därmed upprättelse. Berzaks manifestation, liksom Hersel-Rohilas rop, må ljuda som viskningar i världen men de syr in sig själva i den långa traditionen av vittneskultur, en polyfon genre som judar efter Förintelsen lade helt nya grunder till. Med tystnaden som fond är det nu åter vi själva som får skriva vår historia. Precis som efter Förintelsen är den obekväm i kulturen. En rad ur en av Paul Celans rumänska dikter kommer över mig: ”Det är på er det beror, begrip det.”
Vad menar jag? Kanske talar jag om min oerhörda besvikelse på systerskapets sammanbrott
Vad menar jag? Kanske talar jag om min oerhörda besvikelse på systerskapets sammanbrott. Vittnesmålen finns ju redan: de behöver inte betvivlas, ifrågasättas. De finns, även om deras tungor till synes är (metaforiskt) avskurna helt enkelt eftersom många av offren inte överlevde. De kan därför inte berätta sina egna historier, vilket Masha Gessen (vars analyser efter 7 oktober det dock ofta finns anledning att diskutera) understryker i The New Yorker (20/7 2024): ”De kom inte fram med bevis.”
Det är vi som lever som måste göra det. Må det vara som efter Förintelsen att ingen vill lyssna. Men jag hoppas ännu att världen är mindre naiv än kung Tereus. För judisk smärta kommer att tecknas ner och manifesteras som en del av historien också denna gång. Kanske som vita skrudar med purpurröda bokstäver. Kanske som korta TT-notiser om barn som våldtas under antisemitiska dödshot. Vilket det blir, det är upp till oss alla.
