”Det är som det är”, summerade den inflytelserika konservativa kommentatorn Charlie Kirk uppgivet i sin podcast, några timmar efter beskedet att amerikanen Robert Prevost har utsetts till påve Franciskus efterträdare.
Han syftade på att Prevost en gång i tiden uttryckte sympati för afroamerikanen George Floyd.
För den som inte minns: Floyd kvävdes till döds under en polisinsats i Minneapolis för fem år sedan. Filmerna från övergreppet utlöste globala protester mot rasism och polisbrutalitet. Prevost återpublicerade en förhoppning om att utradera hat, våld och fördomar. Det är sånt som skapar förstämning bland debattörerna på ytterkanten av den amerikanska högern år 2025.
Leo XIV har förvisso beskrivits som en brobyggare. Det förekommer till och med spekulationer om att han valdes till ledare för den romersk-katolska kyrkan för att blidka USA:s president Donald Trump. Många amerikaner mottog beskedet om den första amerikanska påven med stolthet och glädje. De konstaterade att de alltid fått höra att det är omöjligt att utse en företrädare från supermakten.
Trump själv beskrev valet som ”en stor ära”. För en gångs skull var han överens med företrädarna i Vita huset: Joe Biden, som är djupt troende katolik, framförde sina gratulationer och välgångsönskningar till den nye påven. George W Bush beskrev utnämningen som ”ett historiskt och hoppingivande ögonblick”. Barack Obama lyfte fram att han och påven har banden till Chicago gemensamt. Bill Clinton hyllade budskapet om enighet och fred.
Det är jobbigt att vara nationalist i den amerikanska högern. Det är så sällan man kan tillåta sig att vara en del av den nationella gemenskapen.
Det var som om konklaven i Rom hade infriat Trumps vallöfte om att återupprätta USA:s storhet, Make America great again.
Förutom för just de mest hängivna Maga-anhängarna.
De hade hoppats på att katolska kyrkan skulle slå in på en mer konservativ linje efter påve Franciskus. I stället fick de just den kandidat som Trumps tidigare chefsstrateg Steve Bannon varnat för – ”en av de mest progressiva”.
Kirk var återhållsam. Influeraren Laura Loomer tog i från tårna. Hon slog fast att påven är ”anti-Trump, anti-Maga, för öppna gränser” och att det är ”ÄCKLIGT” att just han ska styra Vatikanstaten. Hon var långt från ensam om såna tongångar under torsdagen.
Det är jobbigt att vara nationalist i den amerikanska högern. Det är så sällan man kan tillåta sig att vara en del av den nationella gemenskapen. Löftet om att göra USA fantastiskt bygger på idén om att nationen är på dekis och att allt är de politiska motståndarnas fel.
Då kan företrädare för en av världens mest konservativa institutioner – den katolska kyrkan – utmålas som radikala marxister. Det spelar ingen roll att de är motståndare till aborter, samkönade äktenskap och kvinnliga präster. Det kvittar också att Robert Prevost, enligt tv-kanalen CNN, röstat i Republikanernas primärval i Illinois vid flera tillfällen. Han må vara en partikamrat. Men han är ingen allierad i kampen om migrationen.
I vintras påstod den nye vicepresidenten JD Vance, som själv konverterat till katolicismen, att det är ett kristet koncept att prioritera kärleken till familjen och den närmaste omgivningen framför kärleken till resten av världen. Det var ett försök att få ihop kyrkans budskap med Trumps stängda gränser.
Påve Franciskus underkände resonemanget. Den dåvarande kardinalen Robert Prevost likaså.
Därför stämplas den nye påven som politiskt korrekt ”woke”, ”marxist” och ”globalist”. ”Den här killen är värre än Franciskus”, summerade Trumpanhängaren Joey Mannarino under torsdagen.
För kardinalerna i Rom blev Prevost, som min kollega Ingmar Nevéus skriver, en kompromisskandidat. Men för Maga-provokatörerna finns inga kompromisser.
Läs mer:
Ingmar Nevéus: Prevost var kandidaten som alla falanger kunde leva med
Påven tar sig namnet Leo XIV
”Ett sensationellt val av påve”
I Rom ser vissa påvevalet som en kamp mot USA
Morristown rustar för nya räder mot migranterna
