Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Försörjningsberedskap står på dagordningen när statsminister Ulf Kristersson bjuder in sina nordiska kollegor till Stockholm. Det handlar om sådant som att säkra varor och tjänster och se till att sjukvård och transporter fungerar i kriser och krig. Alla förstår varför regeringscheferna längs frontlinjen mot Ryssland behöver pratas vid.
Tisdagens möte äger rum i anslutning till Nordiska rådets session för ländernas parlamentariker. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen blir hedersgäst.
Det är bara några veckor sedan toppolitikerna möttes i Köpenhamn. I maj diskuterade de nordiska statsministrarna konkurrenskraft och säkerhet i finländska Åbo. I januari deltog Ulf Kristersson även på en mycket uppmärksammad middag hemma hos Danmarks statsminister Mette Frederiksen. Då hade USA:s president Donald Trump trappat upp hoten om att ta kontroll över Grönland, och den danska regeringen sökte stöd hos de nordiska grannarna. Frederiksen delade en sällsynt informell bild på Facebook med fyra lite trötta och mer eller mindre fritidsklädda stats- och regeringschefer – Kristersson från Sverige, statsminister Jonas Gahr Støre från Norge, president Alexander Stubb från Finland och så värdinnan själv i färd att avlägsna kapsylen på en flaska mineralvatten. Det var en hyllning till vänskapen, komplett med skivad baguette i en flätad brödkorg på ett matbord utan duk.
Så har både Moskva och Washington svetsat ihop de nordiska länderna. Och samhörigheten har sällan varit större.
Den svenska solidariteten med människor på flykt närmade sig snabbt vägs ände
”Det finns ett enormt sug efter mer samarbete. Nordens tid är nu”, summerade Johan Strang, professor vid Helsingfors universitet, vid Nordiska ministerrådets möte på Åland tidigare i höstas.
Man får väl säga att det har hänt en del på de senaste tio åren. Under flyktingkrisen 2015 var det mentala avståndet mellan Danmark och Sverige så stort att svenska SVT 1 och danska DR 2 ordnade en gränsöverskridande debatt om de stora skillnaderna i migrationspolitiken. Det var på den tiden som den danska regeringen köpte annonser i tidningar i Libanon för att informera om sina åtstramningar för nyanlända flyktingar – en kampanj som stämplades som cynisk av Sveriges dåvarande Nordenminister Kristina Persson (S). Men den svenska solidariteten med människor på flykt närmade sig snabbt vägs ände. I november samma år var det svenska undantaget historia.
Nästa kris för det nordiska samarbetet kom vårvintern 2020 med pandemin. Återigen valde Sverige en mer liberal linje än grannländerna – till mångas fasa. ”Häpnadsväckande”, summerade en av Nordens mest kända politiker, den tidigare norska statsministern och WHO-chefen Gro Harlem Brundtland, i en intervju med den norska tidningen VG.
När viruset gav vika, repade nordisterna mod, och började prata om hur de nordiska länderna kunde stärka den gemensamma krisberedskapen. I början låg fokus mest på klimatförändringar, bränder, naturkatastrofer och nya virus och flyktingkatastrofer. Men med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 blev säkerhetspolitik högsta prioritet. Sverige och Finland blev en del av Nato, precis som övriga nordiska länder. Den svenska exceptionalismen var över. I dag framstår Stockholm mer som samordnare än regionens sturska storebror.




